RRENO En gånstig slingrade sig längs klippväggen. Fiskaren skyndade in på den. I detsamma han kommit halfvägs på gångstigen, hördes ljudet af flere galopperande hästar nedifrån dalen. Dagen var nära att inbryta. XV, Diana och Aldah. Den förut omnämnda praktfullt möblerade grottan nere i klippan var nu upptagen endast af de båda flickorna och skiljdes genom dörrdraperiet från den mellersta grottan. Mäster Eudes hade ej väl hunnit aflägsna sig förrän de båda offren tycktes, utan att dock återfå sitt medvetande, befrias från den tyngd, som tryckte på dem. Aldah, som nyss haft ett så förfärligt nervanfall, tycktes plötsligen njuta af ett välgörande och stärkande lugn. Hennes andedrägt återfick småningom sin vanliga jemnhet och hennes bröst höjdes regelmessigt. Hennes anletsdrag förrådde matthet och trötthet, men det uttryck af smärta som förut funnits der, hade alldeles försvunnit från detta tjusande ansigte.