—— LL väermnsimou— — England och Skandinaviens riken, hvilka genom sitt insulära läge skyddades från oöotvertall och icke behötde uppställa någon större krigsmakt, undgingo deta ode. Och ännu i dag se vi mer eller mindre samma företeelse. Frankrike är troligtvis den makt, som för närvarande är mesv saker mot öfvervåld utrån, men har inom sig en despotisk styrelse, under det England, med sin inre trihet, nu redan i åratal ansett sin yttre sakerhet vara mindre betryggad. HSakerhet utät samt förtryck i det inre, och frihet inom landet och osäkerhet utät, är det dilemma, ur hvilket statskonsten genom krigsmaktens klokaste och förnutvigaste ordnande mäste försöka att arbeta sig ut. Problemet är att organisera krigsmakten så, att den lemnar största skydd mot utländska fiender utan att sätta landets inre frihet i fara. Det är dock anmärkningsvärdt att det funnits tider, da frågan om krigsmaktens organisation alldeles icke framstått I denna dager. Det har endast varit under perioder af hogre utvecklad kultur, som denna sida at saken mera trädt fram. Hvarken under medeltiden eller den romerska republikens tidigare tid var krigsmaktens ordning en sak, som hade särdeles att betyda for den inre friheten, Detta är dock lätt att förstå och stär helt och hället i öfverensstämmelse med den menskliga utvecklingens allmänna gäng. Vid en lagre kulturständpunkt äro menniskans yrken få, samt fordra 1å kunskaper och äro låvt lärda; och den enskilda menniskan omfattar derföre också många på en gäng. Ju mera odlingen utvecklar sig och nya upptåackter göras, dess mera kunskaper och dess mera och bestämdare ötning fordras det för att vinna tärdighet i hvarje skildt yrke, och den enskilda menniskan egnar sig mera uteslutande åt ett enda; arbetets fördelning tilltager alltmer. I denna allmänna gång deltager också krigskonsten. Den utbildar sig alltmer till ett specielt värt, som fordrar sina egna kunskaper samt en långvarig ötning för uppnående at fullkomlighet deri. Följden derat är, att vid en lägre ståndpunkt af kultur hvarje enskild individ mycket mindre skiljer sig från krigaren ex professo, än när odlingen mera utvecklat sig. Han kan då mycket lättare, vid behof, förvandla sig till soldat och är då icke alltför mycket underlägsen den, som gjort krigskonsten till sitt egentliga yrke. Under sådana förhållanden kunna de som utgöra den egentliga krigsmakten icke underkutva det öfriga tolket; de skulle ha att strida emot ett öfverlagset antal personer, som äro nära på jemngoda med dem sjelfva och måste dertore nödvändigt misslyckas ifall de försöka något sådant. Helt annat är dock förhållandet, då krigskonsten och de öfriga yrkena hunnit en högre ståndpunkt. Ett obetydligt antal krigare, som i lång tid öfvat sig uti sitt yrke och äro anförda af personer, hvilka studerat anfall och försvar som en vetenskap, kan lätt drifva på flykten och besegra tusendetal af menniskor, hvilka aldrig öfvat sig i vapnens bruk eller lärt sig att