padre Pantaleone från Sicilien, en man, som aldrig lemnar Garibaldi, hvilken han är högeligen tillgifven. Han lägger folket på sinnet dess skyldighet att votera, säger fnågonting om Madonna Santissima, för att lugna gamla qvinnor och svaga själar, samt slutar, med ett Viva Garibaldi! Viva Vittorio Emanuele! Viva Maria Santissima! hvilket besvaras med ett Bravo samt af några med ett svagt Viva Maria BSantissima! Detta tilldrog sig rakt midtemot Jesuiternas kyrka. Padren stiger ned från sin ställning och beger sig omgitven af en hop menniskor samt af fanor och band till ett annat ställe, och vi bege oss till några andra voteringsplatser. San Lorenzo är den närmaste. Här hade omröstuingen fortgått sedan morgonen med 1,800 vota i timmen. Flere prester hade varit här, men icke några munkar. Utanför byggnaden der voteringen skedde stodo nationalgardister uppställda med georginer i muskötpiporna. Jag besökte vidare voteringarne i distrikterna Pendino och Porto, hvilken skedde i universitetets stora sal, samt i distriktet San Giuseppe. I detta senare voterade Poerio. Jag behöfver icke säga med huru mycken entusiasm han blef emottagen. Det sista distriktet jag besökte var Chiaja hvarest en at de embetsmän som öfvervakade omröstningen berättade mig att 7,000 af 9,000 redan hade voterat. Formerna voro här de samma som på de öfriga ställena. En egendomlig omständighet vill jag dock omnämna. På det sista stället hade mänga qvinnor kommit för att aflemna vota för sina män, hvilka hade begifvit sig ut på fiske, men de emottogos icke. Jag begaf mig hemåt, men jag stötte på en stor hop som var samlad i Riviera di Chiaja. Ungerska kavalleriet stod som hedersvakt utanför hotel dAngleterre och nationalgardister och en del at Garibaldis folk afhöllo mängden från hotelets ingång. Garibaldi var der, och en massa at hans beundrare väntade utanföre eller trängde sig fram för att få se en skymt af honom eller ännu hellre få vidröra hans hand. Jag såg honom och han talade till mig med denna vänliga röst, som hvar och en måste halva bemärkt hos honom i det enskilda lifvet. Det tyckes vara ett underverk, att han med all en qvinnas vekhet kan utöfva ett så stort inflytande öfver den stora massans sinne, vinna den genom sin mildhet, och på samma gång förmå den till handlingar af största djerthet. Två hela timmar dröjde hopen utanfore, och följde honom sedan under jubelrop till jernbanan, dit Garibaldi begaf sig. — Jag kunde icke sluta denna dag utan att ännu engång kasta en blick på voteringen i San Fernando och Monte Calvario. På sednare stället hade man begifvit sig till Teatro Nuovo och hemtat ut skådespelarne, orkestern och alltsammans på Piazzan för att sjunga Garibaldi hymnen. I San Fernando hade man redan slutat, men fruntimmerna trängde sig ännu för att underteckna en adress till Viktor Emanuel. — Och så slutades den 21:sta Oktober 1860, en dag, som, låtom oss hoppas det, skall begynna en ny era i Begge Siciliernas historia.