rörelse. Czaren må predika emot, men han kan ej strida emot det nya italienska konungariket. Preussen måste slutligen bli fullkomligt öfvertygadt om hvad det redan för längesedan borde ha vetat: att machinationerna af en taskspelaragtik och tvetydig politik strida mot våra dagars fordringar. Det har försökt öfvertyga Ryssland och England, den politiska verldens tvenne poler, att det helt och hållet stämmer öfverens med båda, Etter den misslyckade utgången af mötet i Warschau har det ingenting annat att göra än att återvända till den halfkonstitutionalism, från hvilken det tycktes ett ögonblick önska lösgöra sig. Men wi skulle tro, att ingen återvändt från detta möte så obelåten som kejsaren af Österrike. Hans känslor och tördomar ha blifvit lika mycket sårade som hans grannars, men i alseende på honom stannar det icke der. Italiens frigorande är för honom mera än ett spekulativt oriktigt begrepp. Det började med att beröfva honom Lombardiet och skall säkerligen icke sluta förrän det beröfvat honom Venetien. Han har spelat ut sin sista trumf genom att gifva sina missnöjda provinser en konstitution. Denna har, så vidt vi kunna sluta, ingalunda tillfredsställt den rådande obelåtenheten. Hans trupper äro sammandrågna i ofantliga massor bakom Venetiens fästningar; hans hjelpkallor äro uttömda, och han vågar likväl ej taga det afgörande steg, för hvilket han förberedt allt. Han är ej såker om de proviuser han lemnar bakom sig — han är icke sjelfförtröstande mot den fiende, som han kan ha emot sig. Man fruktar denna vinter något från Ungern, någut på hvårs sannolikhet kejsaren knappast kan tro Om Ryssland vore i stånd och villigt att händelse af behof gifva samma hjelp som å! 1849, men det låter svårligen tänka sig. Hurt vidsträckt det förbund, som ingåtts, ån mi vara, förmår det dock ej gitva Ryssland me del, äfven om det hade viljan till ett nyt korståg mot Ungerns frihet. Derpå komme den finansiela frågan, eller snarare vissheter om en nästan omedelbar bankrutt. Detta iu ej heller allt. Kejsaren af Frankrike öka: hvarje regemente med en bataljon, kastar sin? trupper in i Romagnan och, på samma gång han återkallar sin minister från Turin, i hem lighet gillar och uppmuntrar den politik son han högt ogillar. Hvad angår ordalydelsen tördragen, skulle Osterrike kunna interve nera i Modena, Parma, Toscana Kyrkostatei eller Neapel, utan att derföre gifva Frankrik någon orsak till krig. Men Frankrike ha redan visat, huru lätt det är att åstadkomm en casus belli, när man blott vill. Det ä emellertid för Österrike en finansiel ruin, at förblifva i sin nuvarande under vapen afvak tande ställning; att rycka fram är farligt oc att gifva vika är knappast möjligt. Vi kuun ej bekiaga att han återvänder utan framgånj i sina bemödanden.