Från Utlandet. (Times.) I den gamla stad, som reser sig lik ett monument öfver den polska frivetens ruiner, hafva nyss sammantradt de trenne representanterna för de tre monarker, hvilka för nittio år sedan började det förstöringsoch delningsverk, som det blifvit våra dagar förbehållet, att se fullständigt utfördt. Osterrike, Preussen och Ryssland hafva sammanträdt i sitt andra trinmvirat, en förening af elaka omen för Europas frihet, liksom då de förut en gång förklarade ursinnigt krig ,mot Polen och menskligheten. Men det rot som de delade sinsemellan bar ej haft lycka med sig. De twäda nu icke såsom förut tillsammmans, för att öfverenskomma om sina grannars ruin och sinsemellan dela det som ej är deras egendom. De föras tillsammans at truktan och förskräckelse — missnöjda med det närvarande och med dystra aningar om framtiden. De pelare, på hvilka de tro sin makt vara orubbligt grundad, braka och svigta inunder dem. En ny anda har vaknat inom Europa, men det är nu icke längre den rasande omstörtningsanda, som bröt ut så våldsamt åren 1793 och 1848 — den lättbandterligaste antagonist, med hvilken en oinskränkt monark kan ha att göra. Tidsandan i våra dagar är deremot mera moderat, mera förnuftig, och derföre mera sannt och verkligt stark emot dem, sem grunda sina anspråk hvarken på lörnuft oller måtta. Det nyare Europa förkastar teokrasien, den må nu framträda antingen i skepnaden af en prest, som gjort sig till verldslig monark, såsom påfven, eller af en verldslig monark, som ställt sig i spetsen för en religlös sekt, såsom Rysslands czar. Det fordrar lika rättigheter och jemlikhetslagar, frihet i handel, borttagandet af förhatliga och uteslutande företrädesrättigheter och en röst för folken inom de regeringar, under hvilka de lefva och arbeta. Dessa saker måste emellertid ljuda sällsamma och förfärliga i öronen på män, som lindats i purpur och redan i barndomen lärt sig framjollra fraser om omskränkt välde och rätt med guds nåde, och vi kunna icke förundra oss öfver att det östra Europas suveräner sammanträdt för att rådgöra om huru denna pestsmitta må kunna hejdas ech sakerna ännu någon tid bibehållas i sin ,lyckliga ställning. Men rådsforsamlingen har, om vi blifvit väl underrättade, upplöst sig i noll. Den har inför Europas ögon visat ett skådespel af harm och vanmakt, af oro för en annalkande fara och af en svaghet, som ej förmår afvända den. Mötet har, om vi ej misstaga oss, för hvar och en medlem af detta triumvirat förrådt hemligheten af hans egen och hans kamraters svaghet. Men det har äfven gjort någonting mera. Det har lärt dessa kejsare och prinsar, huru föga verklig enighet som finnes i deras åsigter, huru ringa vilja de ha, äfven om de egde makten, att handla i öfverensstämmelse med hvarandra. De ha rest hem hvar och en till sitt, föga belåtna med sig sjelfve eller hvarandra och, såsom vi tro, i den fasta öfvertygelsen att de non-interventionsprinciper, som de så hjertligt afsky, med våld påtvingas dem tillfölje af deras svaghet och oenighet. Kejsaren af Ryssland vet nog, det han har tillräckligt att göra inom sitt eget land, utan att behöfva kasta sig i den italienska politikens våldsamma strömdrag. Han står gentemot en slafvisk befolkning, hvilken han lärt att känna och fordra sina rättigheter, utan att likväl hafva utpekat några utvägar att kunna medgifva dem. Vore han ock lika mäktig som den störste af sina föregångare, måste han dock darra för de förvirringar, hvaraf han der hemma är omgifven, och hvilka hota med au icke allenast omstörta regeringen utan åfven förstöra sjelfva samhället. Södra hälften a! hans besittningar är förödd genom det krig som hans fars djertfhet framkallade, hans arme är mycket reducerad till sin styrka och åfven denna är det svårt att underhålla. Regeringens kredit har försvunnit och det är nästar omöjligt för henne, att få låna äfven på de mest öfverdrifna vilkor, Ryssland kan åter kalla sin minister från Turin, kan råda påf. ven att stanna qvar, kan gifva protester til förmån för martyren, helgonet konungen a Neapel, men de dagar, då Suwarow kunde g? öfrer Alperna för att återeröfra Italien frå Napoleon, äro förbi, oåterkalleligen förbi. Ryss land kan icke umbära sin arm6 och om de äfven gkulle kunna. har det likväl ej erfor