hopar af lösa stenar, hvilka gifva efter oc börja att rulla, så snart man sätter foten p dem; än träffar man på lager af blöt moss på hvilken man halkar utan att kunna finr någon stödjepunkt, eller på glatta klippstyt ken, öfver hvilka man måste krypa på här der och fötter. Angelikabuskarne och de ö riga småblommorna försvinna snärt och ma träffar ännu blott svaga, mot jorden böjd buskar, som krampaktigt utbreda sina tunr grenar öfver jorden, som om de skulle sök efter litet saft och värme. Högre upp fö svinna också de, och man finner blott nakn eller med snö betäckta stenar. Bergets spets är platt som en högteras betäckt med gulaktig jord, här och der be växt med renlatf samt öfversådd med qvart: stycken af en bländande hvithet. Visprung omkring med barnartad glädje på denna bre da yta, ty vi hade nu uppnått våra önsknit gars mål. Ån sträckte vi oss ut öfver klij pans kant, för att med ögat mäta afgrunder djup samt höra böljan sucka vid dess fot; ä sökte vi efter någon mensklig boning i fjei ran, men sågo på alla sidor blott tomhet oc ödslighet. Verkligheten var såsom en sag för oss; gripna af den allvarliga nature! stodo vi slutligen alldeles stilla, djupt fö! sjunkna i tankar samt betraktade de förem: som omgåfvo oss. Till höger om oss höjd sig fastlandet, Europas yttersta spets, ti venster en lång följd af skarpt afbuggn: mörkt beslöjade berg, och framför oss u bredde sig Ishafvet, det oändliga hafvet, evig hetens bild. I öster visade sig ännu solen vänliga skifva samt kastade en gyllene strin ma hän öfver böljorna; men i norr och söde drogo sig molnen, som för ett ögonblick bli vit förskingrade af morgonvinden, tätt til sammans och lågo som en blymassa öfve hafvet. Det var Israels natt med eldpelarei det jordiska kaos med ljusstrålen från hin melen. Känslan af ensamheten omkring os var upplyftande, ty den höjde vårt sinne ö ver jorden till den som vär till förr än bei gen, jorden och verlden voro till. Måsen vilda skrik, som blandade sig med brännir garnes klagotoner och böljornas brus, hvarj blick på dessa omgifningar, som voro så ski da från allt hvad vi förut hade kännt oc erfarit, försatte oss i en sorts undran oc förvånirg, som vi icke kunde blifva herra öfver. De som hafva sett Amerikas otran pade urskogar, hafva möjligtvis erfarit e liknande känsla. På andra punkter af jo den hänrycker naturen oss genom sin sto! artade skönhet; här grepos våra själar en rysning och trycktes ned till jorden. Fran för en sådan syn känner menniskan djupt si egen litenhet, hon böjer sitt hufvud, och nå orden komma öfver hennes läppar, är de till en ödmjuk bön. Att nedstiga från toppen af Nordkap va ännu svårare än att klättra dit upp. Vikur de icke få fotfäste på de mossbeklädda brar terna och de branta klipporna; ofta måste sätta oss ned och hjelpa oss fram med här ARVET RAS PERENNER PEN LA TR IRI RANA NT RP TAR AA