litet som något annat spår af menniskor. Man såg blott måsen på klippornas spetsar och den svarta pelikanen, som sträckte sin långa hals öfver vågorna for att se, hvilka de oforvägna voro, som störde den i dess sömn. Sedan vi i mer än en timma hade seglat långs dessa bållverk, visade vår lots oss en bergstopp, som var bredare och högre än de öfriga, och som sträckte geig längre ut i bafvet: detta var Nordkap. Det liknar ett stort fyrkantigt torn, med fyra starka sidobastioner. Mot detta torns fot använda böljorna förgäfves sin kratt: det bildar en ointaglig fästning mot hafvet. På vestra och norra sidan var det omöjligt att lägga till; visågo öfverallt blott en följd af klippor och en stel vägg som höjde sig lodrätt ur hafvet. Vårförare lät oss segla omkring den yttersta udden, och vi stucko sedan ini en liten bugt som låg dold i klippan. Här öfverraskades vi af en besynnerlig anblick. Framför oss låg klippväggen afdelad i stora skifferartade strimmor, sönderbrutna eller genomborrade likasom lava; emellan dem bugtens oklara gröna vatten skyddadt mot vinden och ofvantill likasom en isspegel. Men vid bredden af denna fredliga hamn och vid foten af den branta fjelltoppen låg der utbredt ett blomstrande grästäcke, och en bäck hoppade sorlande ned öfver stenblockena. Vid bredden af densamma log den blå förgätmigej; ranunkeln höjde sitt gyllene hufvud; den vilda geranien prålade i sin violetta drägt och med sina sammetsblad ; tillochiued den lilla skogsnejlikan saknades icke, och längre bort reste sig angelikan, med sin höga stjelk, upp från den gröna marken. Jag kan knappast beskrifva det intryck, som detta helt och hållet oväntade vextlif gjorde på mig. Det var likasom en sydlig solstråle hade fallit på denna utdöda jordmån ; det var likasom naturens sista leende mot denna ödemark. Medan matroserna sprungo omkring efter angelika-plantor, af hvilka de samlade en hel mängd, lutade jag mig ned mot den fuktiga marken för att lyssna till sorlet af bäcken, som i korta språng hoppade från sten till sten och silade sig fram genom de gröna småbuskarne, tills den slutligen försvann i hafvet. Underliga betraktelser kommo öfver mig. Jag sade till mig sjelf, att detta rena och friska vatten, som obekymradt kastar sig uti hafvets bittra bölja, liknar de rena, oskyldiga väsenden som gå förlorade i verldens ström; och dessa blomster, utkastade på Ishafvets strand, tycktes mig vara bilder af den kärlek och trohet, som hjertat har bevarat midt ibland samhällslifvets egennytta och förderf. När det är tyst och stilla rundt omkring oss, talar hjertats inre stämma tydligast och klarast. Mina reskamraters stämmor väckte mig och ryckte mig ur mina betraktelser; de visade mig bergets topp, som stack fram öfver klippspetsarne. Detta berg är icke mer än tusen fot högt, men det höjer sig brant upp, och består nästan blott af sten samt är svårt att bestiga. An stöter man på