Vi hade medfört matvaror; men den goda fru Kielsberg forekom våra önskningar, samt sprang fram och tillbaka i köket och visthuset, för att ombesörja, allt som vi kunde behofva. Aldrig har den nordiska gästfribeten rört mig mera. Den stackars frun hade hvarken fint duktyg eller silfver-servis att sätta fram för oss; men hon skulle gerna gifvit oss sin sista talrik och sitt sista mjölkkrus. Sedan hon för sig sjelf gjort öfverslag öfver alla sina rikedomar, tog hon en nyckel och hemtade fram en likörflaska, som hon brukade spara för stora högtidligheter. Det var enkans oljekruka! Jag oönskade mig förmåga att likasom profeten beständigt kunna hålla den fylld. Under hennes fortsatta bemödanden att se oss till godo, sporde jag henne om hennes lit. Hon berättade mig, att hon, som ung flicka, hade tillsammans med sin familj lefvat i Throndhjem, men sedermera lemnat denna, i hennes tankar, stora stad för att bo idenna enslighet. Det är tjugu år, sade hon, sedan min man, som öfverallt hade för många konkurrenter, anhöll om privilegium att få bo på Gjestvar. Han frågade mig, om det skulle blifra mig alltför tungt att skilja mig från den verld, jag var van att lefva i; jag svarade honom, att jag med glädje ville följa med, hvarthän han än droge. Vi voro då ännu unga och uppgjorde granna planer; vi hoppades att etter några års förlopp kunna sälja vårt hus och alltsammans här samt kunnä återvända tillbaka till Throndhjem. Vi kommo då till denna ö, på hvilken det icke fanns annat än en fiskarkoja. Huset, stallet och magasinet hafva vi byggt, och i början gick allt efter önskan. Men snart tillintetgjorde en följd af olyckshändelser alla våra förhoppningar, och nu hyser jag icke mera någon önskan att återvända till min födelseort. Mina föräldrar hafva dött, utan att jag kunnat emottaga deras sista famntag; min man är sjuk och min son drunknade sista höst på en fiskarefärd. Hennes stämma darrade när hon sade detta; men då hennes två döttrar sågo att modren höll på att brista ut i gråt, kastade de sig omkring hennes hals och tillbakahöllo hennes tårar med kyssar. Under det husmodern sålunda öfverlemnade sig åt sina minnen, slog det svartmålade vågguret i kammaren sitt midnattsslag; och vid denna timme, då djup skugga betäcker de sydligare länderna, uppklarnade vår nordliga bimmel. Solen, som icke hade skinat på hela dygnet, viste plötsligen sitt bleka ljus i horisonten. Dimman, som betäckte dalen, höjde sig från marken och skingrade sig; skyarne, som jagades af vinden, söndersletos mot bergen och drefvo bort. Genom deras breda remnor såg man himmelens, här så kalla blå samt de spetsiga, nakna bergstopparne. Hal. vet och klipporna framträdde småningom fö: vår blick i hela deras utsträckning. En bris blåste upp från söder, på kort tid borde der vara i stånd att föra oss till Nordkap. V kallade på våra matroser, som just stodo i be: grepp att lägga sig alt sofva, men hvilka doch glomde sömnen, då vi gåfvo dem en ratior bränvin. Muntert hissade de seglen och v gåfvo oss åstad. (Forts.)