Mörkret ökades så småningom, utan att Van Helmont märkte det; ett slags dvala hade bemäktigat sig honom. En djup tystnad rådde inne i värdshuset. Van Helmont föll i en tung och djup sömn. När han uppvaknade, satt han ett ögonblick tvekande, som om han ej kom ihog, hvar han befann sig. Ett ogenomträngligt mörker rådde omkring honom; elden i kaminen hade slocknat, och den svarta, molnhöljda himlen tillät ej stjernorna kasta några ljusglimtar ned på jordon. En häftig storm herrskade utanför och hven suckande genom de långa korridorerna. Van Helmont reste sig upp, skakade sina stelnade lemmar och gick några steg i rummet. Hans hufvud var ännu tungt och hjernan omtöcknad af hemska drömbilder, så att han ej kunde riktigt tydligt påminna sig rummets läge, för att genast få reda på dörren. Han följde med högra handen muren, i tanka att sålunda komma till dörren. Men han snafvade plötsligt öfver en bänk som stod längs väggen. Han grep tag i tapeten för att icke falla, men kom härvid att slita sönder densamma, så att han stötte mot den nakna muren. Den lärde tyckte härvid, att muren gaf vika under tryckningen. Van Helmont reste sig hastigt och lyssnade