lighet som fransmännens kejsare ett så lågt och fegt förräderi. För att bl kejsare kan en äregirig man begå nedriga handlingar, men när man blifvit kejsare och vunnit slagen vid Magenta och Solferino, så drifver man affärerna i gross, litar på sitt öde och söker icke att underhjelpa lyckan genom sådana små knep. Det ligger någonting gåtlikt i saken, men 1 värsta fall kan det förklaras så, att Ludvig Napoleon förutsåg Lamoricieres undergång och lade icke något hinder i vägen derför; man behöfver icke tro att kejsaren sjelf kastade snaran om hans hals och drog till. Men folk har lust att tro det, dels emedan en sådan liten fitfig intrig är lattfattlig för folkfantasien, dels emedan menniskor i allmänhet tro att verlden öfverhufvud regeras med list och våld, dels ock af andra skäl. Och säkert är, det man genom att i de dagarna tala med parisarne kunde göra sig ett begrepp om den stämning, som rådde, då den förste Napoleon låtit skjuta hertigen af Enghien. Om jag hade något att säga hos fransmännens kejsare, skulle jag rekommendera honom såsom någonting utomordentligt vigtigt att ådagalägga sin oskuld i denna sak för Frankrikes tolk — icke så mycket för hans egen skull, som för hans sons skull, hvilken är jemnårig med Pimodans son. Men derjemte skulle jag vilja att folket lärde sig att inse det vissa saker i följd af deras egen natur måste falla, äfven om de försvarades hjeltemodigt af enskilda personer. I Paris var en mycket liten men mycket intressant exposition, neml. en fotografi af kejsaren (hos fotograferna Mayer och Pierson på Boulevart des Capucins). Det utmärkte sig både genom förträfflighet och derigenom att den hade naturlig storlek. Fotografien är ingen konst; den förädlar icke, idealiserar icke, tager icke tjenst hos de storas fåfänga och de smås afund; den talar sanning som naturen, som spegeln. Till och med när man arrangerar sig framför spegeln förråder den arrangemanget, och åskådaren, som ser spegelbilden har mycket mera tillfälle att observera än när han står framför sjelfva persomen. Hvilket nöje att nalkas en så stor och fulländad fotografi af honom! Men om man trodde att man nu hade honom, att man nu kunde fatta honom, läsa honom som en bok, så bedrog man sig. Jag har stått ofta och länge framför detta porträtt och sökt komma under fund med hvad det egentligen innehåller eller förråder, men har hvarje gång gått derifrån lika klok. som när jag kom. Jag visste, att han är en förståndig, allvarlig och kraftfull man, och detta sade äfven porträttet. Men är han ovanligt skarpsinnig, är han högsinnad, ädel, listig, grym? Bilden ger antydningar i alla riktningar, den säger icke annat än: gissa. Hela ansigtet är, för att nyttja ett franskt uttryck, helt och hållet boutonne (hopknappt). Ögonen äro nästan tillslutna, men som man lätt märker icke af sömnighet. Allt i detta ansigte tyckes tjena till att hålla verlden ute och det inre inne. Skulle