och som i sitt envisa fasthängande vid denna! kärlek ha en id, som höjer dem till aristo-kratism. Ja, detta parti har mistat allt, sina, vasaller, sitt inflytande, sina embeten och till; en del sin förmögenhet, men det är dock midt bland det unga Frankrike, den nya rikedomen och de kejserliga livreerna Fraunkrikes enda aristokrati, den enda skara at män, öfver hvilkas personlighet trohet, hängifvenhet och familjetradition utbreda ett idealiskt skimmer. Jag hboppas att man icke måtte missförstå hvad jag här yttrat om aristokrati, isynnerhet emedan jag sjelf tror mig vara eller önskar mig vara demokrat. Jag anser att den sanna demokraten är sin egen handlings son och står blott i beroende. af ideen, under det att den sanne aristokraten känner sig vara fästad genom starka band vid ett visst stycke jord, en viss krets män, ett visst arfvegods, samt endast genom detta medium lefver för idgen. Enligt denna definition af orden, har Frankrike, som jag tror, många demokrater men endast denna aristokrati. Man hatar denna aristokrati, och det med något skäl, ty den är at själ och hjerta reaktionär och håller sig fjerran från det unga, lefvande folket; man har sökt håna eidler förakta den, emedan några af dess medlemmar ha affallit och resten har öfverstrålats af den yngre franska krigsäran. Men så kommer denne Pimodan, upptager sin familjs tradition, träder personligen i dess tjenst och faller i kampen mot en ofantlig ötvermakt, en öfvermakt af piemontesiska soldater, hvars unga krigsära fransmännen på inga vilkor vilja erkänna såsom välförvärtvad. Presterna låta drapera Notre Dame med svart, tända höga altarljus, fylla kyrkan med fina rökelseskyar och sjunga de väldiga, högtidliga hymner, hvilkas ljud omgifvit konungaliken af husen Valois och Bourbon. De tillstädeskomna, hela hopen af qvinnor, officerare och blusmän känna sig gripna af det traditionela, andaktsfulla. Känslan är väckt, då man ser en liten gosse i sorgkläder gå vid sin moders sida från kyrkan. Det frapperar folket att den fallne krigaren har efterlemnat en son — att iden, för hvilken han dog, har en framtid. Man skockas omkring den hile gossen och helsar honom som om han vore en lands sflyktig kronprins, nej, såsom någonting mer, såsom id6ens fideikommissarie, såsom den omyndige, hvilken har traditionen, ödet, det okända till förmyndare. Men detta är icke den enda känsla hvarmed man omgifver barnet, något djupare, mörkare kommer dertill. Pimodan, heter det, är icke fallen utan mördad. Som en olycksbådande hviskning har öfver hela Frankrike och troligen öfver hola Europa utbredt sig ett rykte att general Goyon eller den franske ministern i Rom, på högre order, gaf Lamoriciere en falsk försäkran att piemontesarne icke skulle komma och derigenom vållade att han råkade ut för deras öfverlägsna styrka. Jag vill icke tro det; det är oangenämt att nödgas tillägga en i flera hänseenden så stor person