Reseskizz från Paris. Af M. Goldschmidt. London d. 17 Okt. 1860. Det anmärkningsvärdaste, som tilldrog sig under mitt tio dagars vistande i Paris, var själamessan i Notre Dame för general Pimodan, och den har erhållit ännu mera betydelse derigenom att den blitvit läst nästan ötver hela Frankrike. Nästan allt som kan väcka menniskors intresse är förenadt i denna sak. Vicomte Pimodan tillhör den lilla skara, som intager ett så framstående rum i Frankrike, emedan den är fäst vid någonting — med sin själ, sitt blod, sin tanke och sim vilja fäst vid framtiden. Den stora massan af det franska folket har intet stamträd; år 1789 nedhögg man det gamla trädet och planterade sig sjelft som en ny grön telning i jorden. — All tradition upphörde, och sedan dess har man haft alltför många revolutioner och dynastivexlingar, föratt en ny skulle kunnat hinna att bilda sig. Detta kan vara godt och väl för ett folk, som hvarje morgon stiger upp med stark sjelfkänsla, beredt att prötfva dagens lycka, med stor naturkraft och anlag för att elektriseras af krigsropet: La France! La France! En avant! Men det är i alla fall ett visst något, som man saknar, och i följd af denna stilla, ofta medvetna saknad, frestas man ofta att beundra hvad man hatar, neml. de gamla, legitimistiska familjerna, som älska katolicismen , presterskapet, konungadömet,