lärdes hand. Ni har rätt, min far, jag skal vänta. Kärran, på hvilken den lifdömde satt, kon nu in på torget. Skriken började åter ljuda med fördubbla styrka. Giraud och Richard hade skyndat fram til balustraden ; deras gnistrande blickar voro, ehuri med ett helt olika uttryck, fästade på den lif dömde. I Girauds ögon läste man vrede och begä efter hämnd. —Jeanne! mumlade han och vände sig mo Catherine, men Van Helmont, som noga obser verade honom, grep honom i armen och höll ho. nom qvar på sin plats. — Minns din ed! hviskade han. Tålamod! Giraud sänkte hufvudet och grep krampaktigt tag i balkongens räcke. Då Richard fick se La Chesnaye, sprang blodet upp på hans kinder med våldsam häftighet. läpparne öppnades, liksom för att framsläppa et! gällt skri, hans kropp böjdes och ban tycktes färdig att springa öfver balustraden. Grefve de Bernac gaf honom ett för alla andra omärkligt tecken. Den unge ädlingen och baronessan tycktes nu vara lika lugna, som om de befunnit sig i en vanlig teatersalong, Deras nyfikenhet gaf sig