dre seglifvade statsförfattningar! Tiderna hi förändrats. Dylika åsigter predikas ej mer: så högljudt, om de än alltjemt ega sina an hängare. Folken ha trampat ut barnskorn: och begära icke blott att ha ett ord med S vid afgörandet af frågor, som angå helt landet, utan göra ätven anspråk på sjellsty relse, på kommunalfrihet i detta ords sanns bemärkelse; och i de flesta europeiska län der ha regeringarne sett sig föranlåtna ati göra större eller mindre koncessioner föl dessa fordringar. Äfven Sverige är nu, tack vare ständernas beslut i kommunalfrågan, på att vinna eller, rättare sagdt, återvinna en icke obetydlig grad af denna frihet, och hvarje upplyst fosterlandsvän helsar med bifall och glädje detta första steg till kommnnernas emancipation undan det byråkratiska oket. Men mycket återstår dock att göra i denna riktning, innan målet kan anses vara vunnet. Det är ej blott regeringens organer utan regeringen sjelt, som innehar en makt, hvilken står illa tillsammans med begreppet sjelfstyrelse, ithy att hon eger och utöfvar beslutanderätten i många frågor, som borde afgöras af kommunen sjelf eller af de kommunala auktoriteterna. Vi vilja här blott framhålla ett enda exempel derpå, neml. konungens rätt att tillsätta själasörjare i så många församlingar inom riket. De skäl, som möjligen rättfärdigade Gustaf Wasas steg, då han under reformationens öfvergångsperiod med en kyrklig diktators makt och rätt bildade regala gäll, ha längesedan upphört att existera. Svenska folket har under århundraden ådagalagt åtminstone lika mycken tillgifvenhet för den rena evangeliska läran som de svenska konungarne; följaktligen har det icke varit osannolikt, att de kungliga utnämningarne skulle träffa reniärigare prestmän än församlingarnes val. Att konungen och hans rådgifvare skulle bättre känna i hvad mon de olika sökandena till de regala pastoraterna ega predikogåfvor, presterligt sinne och nit, än inbyggarne i dessa pastorat, är väl föga troligt. Dessa senare ha i de allrafiesta fall haft godt tillfälle att bilda sig ett säkert omdöme om den de önska till själasörjare, och i den omständigheten, att de sjelfva äro så djupt intresserade i frågan, ligger ju en ganska tillförlitlig borgen för att valet skall bli godt. De tillfällen då en församlingsmajoritet röstar på måfå eller låter värfva sina röster äro, kan man till mensklighetens heder antaga, sådana undantagsfall, att deremot ingen lag bort stiftas. Det är, tyvärr, helt naturligt att: högsta vederbörande komma att betrakta saken ur annan synpunkt än den församling, som den närmast rör, och det är endast alltför mycken anledning att befara, det de personliga intressena skola lyckas att mer än tillbörligt är göra sig gällande hos dem. För regeringen blir denna sak i främsta rummet en befordringssak — d. v. s. det blir icke så mycket fråga om att skaffa hvarje församling så begåfvad