lösa disciplinens band än hans motståndare kunna göra. Dessa äro de underrättelser, som vi erhållit från Capua. I Gaöta öfverlemnar man sig deremot åt de bästa förhoppningar. En person, som talade i går med en af den spanska legationens medlemmar, som dagen förut kommit från Gaöta, såger att denne var fullt öfvertygad om att Neapel snart skulle återfå sin förra regering. Det besynnerligaste var, att han icke tycktes ha den ringaste reda på piemontesarnas rörelser — på att den första af deras brigader redan gått i land vid Neapel, att en korps avantgarde redan landstigit vid Giulia Nuova och att en annan skulle landstiga vid Manfredonia för att begifva sig till Benevento. Sålunda skola neapolitanarne snart nog inspärras till lands och sjös, och det torde komma att gå dem som det gick Lamoricieres armå. Hittills ha af alla de tusentals neapolitanska krigare, som kapitulerat eller gifvit sig, ganska få inträdt i våra leder; de flesta ha begifvit sig hem för att åter börja sina fredliga göromål. Sålunda såg det ut som om hela denna med så mycken möda bildade arme skulle upplösas utan att bereda Italien någon fördel, och dock innehöll den materialier, som endast behöfde en annan organisation för att bli af stor vigt. Och någon motvilja å soldaternas sida hade man icke behöft frukta, såsom man kan finna af den omständigheten att de flesta, som blifvit tillfångatagna vid Caserta, ha samtyckt att tjena och derföre sändts till Genua för att reorganiseras. Under alla tillkommande operationer mot neapolitanarne blir det mera fråga om att bevara de militära elementerna än att förstöra dem, och detta är anledningen till att Garibaldi häller sig så stilla. Med sin välbekanta oegennytta, hvarpå han under den sista tiden gifvit så stora prof, forsakar han äran att sluta kriget före piemontesarnes ankomst, på det han genom deras samverkan måtte bereda Italien större fördelar. Den 3 Oktober. En fullkomlig stiltje i operationerna. Garibaldi har begifvit sig till Neapel för att taga politiken om händer.