AA ANV ha derigenom kommit till en länge önska förmodan om att John Bull blott är en neutra ovän och dem ej alltför mycket obevågen. — Mei telegrafen är just icke något språkrör fö Veritas divina, hvadan det torde tarfva be kräftelse med denna Preussens protest. Faktiskt har den för Italiens närmaste I framtid säkerligen ingenting att särdeles be I tyda, då det är utom tvitvel att de båda vest ra stormakterna vilja, biträdda at den all männa opinionens röst, göra slut på trätofrö et i Italien och låta Sardinien annexera åt minstone Neapel, men det finnes andra frå gor, som sticka fram vid den politiska hori sonten, hvilka vi förut ofta nog påpekat, föl att här icke behöfva åter upprepa dem ocl det är för dessas skull England säkerliger skall luta mot Warschauersidan, om det än afseende på Italien lutar åt Paris. Den proklamation, som Viktor Emanue utfärdat till Syditalien, då hans trupper ryck: te öfver neapolitanska gränsen, meddelas ni af Turinertidningen Opinione. Utrymmet för bjuder oss att i sin helhet återgifva detta vigtiga aktstycke, hvilket kan sägas vara ett luttryck för det sätt, hvarpå frisinnade furstar nu handhafva politiken; vi göra derföre några utdrag: I detta för den nationala historien och Italienarnes öde så vigtiga ögonblick vänder jag mig till er, Syditaliens folk, som, sedan j, i mitt namn, ändrat edra förhållanden, tillskicken mig edra deputationer, hvilka bestå af män ur alla klasser, borgare, magistratspersoner och municipalitets-tjenstemän, och bedjen mig återställa ordning och frihet bland er samt förena er med mitt konungarike. Jag har efter stora olyckor bestigit tronen. Min far gat mig ett skönt exempel, när han afsade sig kronan, för att rädda sin egen värdighet och sitt folks frihet. Karl Albert har fallit med vapen i hand och dödt i landsflykt. Hans död har än mera förenat min familjs öde med det italienska folkets. Jag har följt detta exempel och min fars minne har alltid varit min ledgtjerna. Jag var ej villrådig om valet mellan kronan och löftet. Genom frihet i folkrepresentationen, genom folkundervisning, genom stora allmänna arbeten, genom näringsoch handelsfrihet har jag sökt höja mitt folks välständ. Jag vill att den katolska religionen skall aktas, men lemnar åt hvar och en hans samvetsfrihet. Detta regeringssätt måste hafva stor inverkan på det öfriga Italien. Endrägten mellan furste och folk i afseende på det nationala oberoendet, den borgerliga och politiska friheten, talarestolens och pressens frihet, armeen, som återuppväcker lialiens militära minnen från tricolorens tid, skola af Piemont göra Italiens banrörare och arm. Min regerings styrka är ej resultatet af en hemlig politik, utan härleder sig af idernas och den allmänna meningens inverkan. Så har jag kunnat hos den under min spira förenade delen af det italienska folket upprätthålla tanken på en national hegemoni, ur hvilken skulle för de söndrade provinserna framgå en likadan förening till en enda nation. Vid pariserkongressen kunde mina sändebud för första gången låta Europa höra edert smärtans skri, och de visade, att Österrikes öfvervigt i Italien är skadlig för den europeiska jemnvigten, likasom hvilka faror hotade Piemonts oberoende och frihet, om det öfriga Italien icke blefve befriadt från de främmande inflytanden. Jag har alltid gifvet de italienska furstar, som. visat sig fiendtliga emot mig, uppriktiga råd, och hade beslutat, att, ifall dessa skulle visa sig fåfänga, förebygga den fara, som deras blindhet beredde tronerna och böja mig för Italiens vilja. Förgäfves hade jag tillbjudit storhertigen (af Toskana) före kriget ett törbund. Jag hade tillbjudit påfven, i hvilken jag vördar öfverhufvudet för mina fäders och folks religion, efter fredens afslutande vikariatet öfver Umbrien och Markerna. Det var tydligt, att dessa, endast genom främmande legoknektar bibehållna provinser, skulle förr eller senare blifva ett rof för revolutionen. Jag vill ej tala om de råd, som makterna under flere år gifvit konung Ferdinand af Neapel, eller om de vid pariserkongressen öfver hans regering fällda omdömen, hvilka naturligtvis förberedde folken på ett ombyte af styrelse för den händelse, att de besvär, som gjorts af allmänna opinionen, och de steg, som diplomatien tagit, icke skulle bära frukt. — Jag tillbjöd hans unge efterträdare ett förbund för frihetskriget. Men äfven der fann jag sinnena tiendtliga mot hvarje italiensk känsla och förståndet förblindadt af lidelsen. Ingenting var naturligare än att de händelser, som törsiggingo i Norra och MellanItalien, skulle mer eller mindre uppröra sinnena i Syd-Italien. På Sicilien utbröt denna sinnesstämning i öppet uppror. Man slogs på Sicilien tör friheten, då en italienare och mig tillgifven modig krigare, general Garibaldi, skyndade till undsättning. De voro italienare; jag kunde, jag borde icke hindra dem Neapolitanska regeringens fall bekräftade hvad mitt hjerta kände, nemligen huru nödig folkens kärlek är för konungarne och deras aktning för regeringarne. I De båda Sicilierna har det nya väldet invigts i mitt namn. Men vissa akter ha framkallat den fruktan, att denna af mitt namn representerade politik sknlle få en falsk konseqvens. Hela Italien har fruktat att vid skuggan från en ärorik popularitet och en urgammal redlighet skulle häfta sig en faktion, hvilken är beredd, att för sin fanatiska äregirighets chimerer offra den nära förestående nationaltriumfen. Alla italienare ha vändt sig till mig, för att jag skulle besvärja denna fara. Det var min pligt att göra det. Syditaliens folk! Mina trupper rycka fram till er, för att befästa ordningen. Jag vill ej påtvinga er min vilia. men