Från Utlandet. Telegrafen har bragt oss underrättelse om att ryska, österrikiska och spanska skepp anländt till Gaöta, med order från sina resp. regeringar att förhindra hvarje blokad af denna punkt. Detta steg kan näppeligen anses alldeles oviäntadt, och kommer nog ej heiler att vidare inverka på händelsernas gäng, än avt det fordröjer utrymmandet af denna Bourbonens sista plats på fastlandet, sedan det visat sig af betälhafvarens i Capua kapitulationsanbud att positionen Capua ej längre kan bibehålla sig. Om det var sannt, att Frankrike och England protesterade mot Anconas blockad, så är i stycket, att de äfven vid Gaöta hålla samma steg; men derjemte hoppas man äfven att de bäda makterna skola förhindra allt materielt bistånd åt den utdömde neapolitanske konungen. Det är formerna, som regera verlden, säger ett gammalt ordspråk, och man vill väl uppehålla den nuvarande situationen till en kongress hunnit sammanträda, för att ordna förhåliandena. Napoleon ifrar för en sådan, Ryssland säges göra detsamma — men det troligaste är, att förhållandena med egen kraft gå vederbörande förbi. Det säkra är emellertid, att Napoleon åter står framme, såsom den der har Europas öde i sina händer. Han, despoten, är frihetskämparnes förste man. Sviker han dem — då äro ock både de och han sjelf förlorade; ty de legitimas vana är känd: De krama citro nen, sålänge saft finnes qvar, men kasta sedan bort den. Det är åter det gamla skådespelet af Ryssland, som uppträder såsom absolutismens vapendragare, foöljdt af det stackars Österrike (Spanien handlar nu af slägtskäl), och Frankrike, som måste fatta frihetens baner, med hopp om John Bulls bistånd, om så göres behof. Denna gången är det dock en stor skillnad mot förut. 1 Italien skall, hvar och en hoppas det, bilda sig en stormakt, som äfven går i frihetens tjenst, blir Frankrikes kamrat, och i Preussen — kan man ej fatta beslut: man vill åt Napoleon med Rhengränsspöket i hjernan, men man vågar ej trotsa frihetssträfvandena. Och så ha vi detta — Ungern, der det mullrar och de tjocka åskmolnen torna sig i alltmera jättelika massor, för att måhända snart brista ut. Obekymrad och utan tvifvel säker om Napoleon till ryggstöd går Viktor Emanuel lugnt sin bana fram. Hans marsch till Neapel är ett triumftåg och ett till frihet återuppväckt folks stormande jubel helsar honom. Han skall öfverallt mottagas som landets konung, och en sådan förändring tillåter den märkliga artikeln i Constitutionnel, gillande revolutionensprincipen, att folken fritt få besluta om sin styrelse — det är ett politiskt axiom menar Napoleon. Telegrafen har redan tagit tillbaka sitt yttrande om Pallavicini. Han stannar qvar vid förvaltningen, som prodiktator. Nägot arrangement är således träffadt, men det är ej ännu bekant, om Mazzini stannar eller Crispi förblir i ministeren. Striden vid Capua fortvarar. Den 9:de hvilade vapnen i 24 timmar, medan man på båda sidor begrofvo sina döda. Men d. 10:de började kanonaden åter lifligt och varade he