Från Utlandet. terigen draga hotande moln öfver detta arma Italien. Skola då aldrig splitet och oenigheten taga slut? Skola icke partierna en gång nedlägga sina vapen och öfvergå i ett enda folk, som varmt och enhälligt, med kraft och moralisk styrka sträfvar mot sitt mål: sitt eget frigörande, och ej, såsom nu är fallet, upplöser sig i en mängd atomer, hvilka politiskt förfarna kemici för egna planer hindra från att förena sig till en enda kropp? Vi utom stående måste slutligen tröttna af detta ständiga, småaktiga gräl, denna de sjelfviska passionernas lössläppta framfart, denna politiska oklokhet, som så ofta skymtar fram ur denna Italienska fråga. Hittills har Europas allmänhet endast velat se det stora i saken: tyrannernas fördrifvande, ett pånyttfödt frihetsjublande folk. Men nu måste