romda virtuosen. RR aan a NN Från Utlandet. De utländska tidningarue innehålla lång: och utförliga beskrifningar öfver det blodig: slaget vid Volturno, för hvilket vi ock skol: med snaraste redvgöra på ew annat ställe a vår tidning, efter den kände Times-korrespon denten, hvilken nu fått sig beskärd titeln af ot ficiel. Då nu piemontesarne redan borja anlända i massor till Neapel, kan man väl ta ga för gifvet, att striden snart skall vara algjorc och måhända har Capua, hvars bombarderuen varat sedan d. 3, vid detta lag redan blifvit öfvergifvet af de kongl. trupperna, hvilka: sista reträtt är, att falla tillbaka på Gaeta Förföljer Garibaldi och Sardinarne dem lifligt befarar man att konung Frans blir fångad i (raeta, som är blockeradt på sjösidan, om han ej skyndar sig att begagna den spanska kuttern, hvilken nu legat så länge och väntat på hans bourbonska majestät. Drottning Isabella skall icke underlåta, att visa sin vanliga slägtkärlek mot kusinen, likasom hon anslagit åt hertigen at Parma ew ganska rundligt underhåll af 540,000 realer årligen. Men de utgöra dock ett eget slägte, dessa Bourboner, och slägtskap är dem indifferent, om i stället en tron kan visa sig för dem i perspektiv. Sålunda kan man i Times spalter so det egna skådespelet af en tronpretendent, korresponderande med en tidningsskrifvare angående sina rättigheter till den tron, som en hans slägting innehar, utan att hennes undersåter det ringaste klagat öfver sin drottning, vi mena don Juan Bourbons bret till Times mot drottning Isabella af Spanien. Den furstlige insändaren har dock ej lyckats slå an på the editor of the Times mera än att denne med gycklande ironi upplyser honom om, att det icke tillhör honom (prins Juan) att göra ett upprop till spanska folket; det är tvärtom detta, som bör ropa på honom; och att det hela egentligen är en sak, som icke angår hvarken Times eller andra, utom spanska folket sjelft. Vi föreställa oss hvad legitimitetens iädle själsfränder och barn skola grimacera öfver denna en Bourbons korrespondens med en tidningsskrifvare. Hvem skulle väl kunnat ana något dylikt, då en Ludvig XIV utropade med titaniskt högmod: staten det är jag? Nu är förhållandet vida annorlunda. Allmänna opinionen kan nu begagna den store Ludvigs till ordspråk blifna sentens, och pressen är den allmänna opinionens uttryck, dess organ. Således ha vi nu sett en kronpretendent högt inför hela verlden räsonera med en tidningsutgifvare om sina rättigheier. Och denne kronpretendent är on Bourbon, som offentligen utdömer en annan Bourbon. Slägten är värst, säger ordspråket. Härunder förbereda de legitima med Guds nåde sitt stundande möte i Warschau. Der skola, säge hvad man vill, de absolutistiska urstarne söka komma öfverens. De märka, ): le måste märka, huru jorden darrar under: leras egna fötter, men hvad de ej vilja sel! ller tro, är, att det är de sjelfve som under-! ninerat sitt fotfäste. ÅAfven England har nul:? örjat fatta stora misstankar, med anledning f Frankrikes senaste hållning gentemot Ita-eö ien, om att Napoleon nu, sedan han förgäfves )c ett sig om efter andra allianser, åtminstone ! ill försäkra sig om den italienska nationens c istånd, då han börjar kampen om Rhengraän-! en. De engelska tidningarne varna italie-lå arne för att understödja en sådan plan,)? vilken skulle utsätta dem för att förloraln nglands sympati, alldenstund Italiens obe-)n oende icke bör köpas på Tysklands och den d uropeiska jemmvigtens bekostnad. Vi trold ke det är så farligt med Rhengränsen tills-t idare. Napoleon har ej för dennas skull medifvit upprättandet af en italionsk stormakto ed den utsträckning som Sardinien nu fått d ler får. Han har sin ärfda politik, och den li ar han ända hittills följt på det noggranna-Jä e, likväl med erfarenhetens vishet undviande farbrodrens begångna politiska fel lv rankrikes mål är Rvsslandes etvalanda Natal M