Språkrör från Stockholm. Den 10 Oktober. Vi ha nu händelsevis en sommardag midt hösten och lusten att flanera grep mig och säkert mången annan att slå ett slag på bron. Men, för att fånga två flugor i en smäll, gick jag mig äfven att aflägga en liten fransysk förmiddagsvisit hos riksstånden. Först i riddarhuset, just som klockan slog tio och den röda vagnen urlastade landtmarskalken vid de högvälbornes och välbornes trappa. Trefligt, vakten gick i gevär, grefven och landtmarskalken gick genom stora dörren in i den anbeklädda salen och undertecknad smög genom en annan liten dörr upp på åhörareläktaren. Der var jag lika ensam som excellensen der nere i den stora rymden, ensam med sin silfverstaf, några protokoller och sina funderingar. Ögonblicken syntes mig högtidliga, jag kände det hemskt i denna ödslighet, som fortfor öfver en halftimma utan att störas mer än af en kanslists inträde och bugningar och utar hopp om någon omvexling. Alltså gick jag dädan till borgarena, der man höll ett förfärligt väsende med kommunalväsendet och der man höll tal an: eutusiastisk pegasflykt och än i det vanligaste opoetiska lunk. Hos presterna gick allt ortodoxt och ordentligt tillväga, men någonting intressant förhandlades icke. De svar ta fåtöljerna och svartbröderna som sutto på dem gåfvo icke heller anledning till någr: ljusa betraktelser, hvarför jag beslöt att för. svinna, lemnande rikedagen åt sig sjelf och