—ALLÄ——— en ssessseogasee2232ZS—NNHFrån Utlandet. Såsom läsaren torde minnas, behagade hans helighet påtven i sin allokution vid senaste sammanträdet med kardinalerna i Rom yttra, det alla furstar skulle bli öfvertygade att deras sak är på det innerligaste förenad med påfvens. Utgöra icke dessa ord en slående anakronism? Pius må skåda sig omkring i Europa, och han skall då på alla håll kunna se furstar, som blifvit för sin dåliga regerings skull stötta från tronerna, och folk, som begagnat sig af sin medfödda rätt, att fördrifva en regering såfort den blifvit till tyranni. Det öde som nu väntar Pius är detsamma, som drabbat mången italiensk furste, hvilken regerat bättre än han, och alla som ej regerat bättre. Österrike måste, såsom det troligen ock gör, sympatisera med detta påfliga uttalande af doktrinen om det okränkbara med Guds nåde, och i Ryssland hyser man också någon ömhet för denna gamla fördom. Men det förhåller sig härmed som med Kinas gamla statsreligion: det är en religion för furstar, men ej för folket. Afven Österrike har varit i tillfälle att se, att det ej är välbetänkt sätta furstarnes sak i oppogition mot folkets sak, och Europa skulle med vredgadt öga betrakta de suveräner, hvilka skulle skynda till påfvens räddning, under den sällsamma förevändningen, att italienarne, genom att hindra honom från att tyrannisera som italiensk furste, förolämpa och kränka furstarnes sak. Det är säkerligen icke till Napoleon III, som regerar med Guds nåde och Franska folkets vilja, man i detta fall kan vädja, fastän det synbarligev är till honom som Pio Nono ser med största hoppet om hjelp. Vi tro att denna vädjar till kejsaren har lika litet verkan, som hans utfall mot Viktor Emanuel. Det börjar verk: ligen visa sig stora kännetecken till att Na poleon vill göra sig af med honom. Påfvens afresa har nu mycket ventilerats. Först, hette det, var det en sak som ingen borde tänk: sig, derefter blef det något som skulle, on det inträffade, vara mycket att beklaga; sedar blef det till en händelse, hvilken man måste underkasta sig, om den ej kunde undvikas Detta är ungefär samma språk, som man för då man har framför sig en obehaglig gäst hvilken man gerna vill bli qvitt och äfve låter förstå det, utan att dock såra artighe tens lagar. När påfven derföre talar om at skydda sin värdighet, hvilket naturligtvis be tyder: att packa in sina; lösören m. m., s skall det säkerligen ej finnas någon, som sä ger till honom: Åh, för all del, jag be! stanna qvar! — Italiens affärer gå me snabba steg mot sin rätta och bästa lösning kejsaren kan derföre icke gerna anse ann? än att tiden är inne, att det är alldeles nöc vändigt, det den af en kardinalkonklav u valde Romerska fursten viker undan för ni