scenen, som liknade en flod af antänd fosfor. Den täta dimma, som uppstiger från det kokande djupet, återkastade det lifliga skenet liksom från en spegel, upplyste träden, klipporna och alla de vilda klyftor genom hvilka forsarne brusa fram, samt lät de gamla grå splittrade ruinerna af Table Rock, som liknade ett ofantligt stort förfallet torn, stå klara och bestämda fram. Klippan höjde sig i täta lager och spred sig uppåt öfver katarakterna i en glänsande sky, så att det tycktes som om hela Niagara stod i lågor. Men allt detta storartade och sköna försvann till ett intet mot den effekt, som åstadkoms då ljusen vexlade färg från hvitt till rödt. Niagara syntes förvandladt till blod, men så ljust, att en flod af brusande men genomskinlig och klar eld tycktes för ett ögonblick ha intagit de kalla, dystra och eviga fallens plats. Ingen kunde utan en känsla af bäfvan betrakta detta skådespel, den ofantliga, majestätiska blodröda massan, hvilken mörknade och tycktes förtätas mot midten. Man kunde ej tala, så sublimt var sceneriet i sitt forfärande majestät, man kunde ej heller skilja sin blick från den ångande kitteln under fallet, der floden liknade med sitt röda skum en sjudande brodmassa. Dagen efter, eller d. 18:de, såg hans kongliga höghet hr Blondin utföra sitt förfärligaste konststycke: — att gå öfver Niagarafallet på sin lina med en karl på ryggen på sig. Att lemna betraktandet af dessa aldrig utsinande katarakter, för att åse en lindansares experimenter, kan med skäl liknas vid att slå ihop sin bönbok för att gå och åse en pantomim. Blondin är icke desto mindre en stor favorit hos Amerikanarne, bland hvilka många drifva sin beundran för hans skicklighet ända derhän, att de säga till er: har ni icke sett Blondin gå, då har ni ej heller sett Niagara. Och säkert är, att om ni får se då Blondin börjar sin luftpromenad, kan ni icke mera taga edra ögon ifrån honom, förrän han åter står frisk och sund på land. Hans lina är sträckt mellan två af de brantaste klipporna öfver fallet; omkring 230 fot derifrån kokar och brusar floden, som rusar fram 1 ofantliga vågor med en hastighet af ungefär 20 mil i timman. Att se Blondin gå ut på detta smala rep och göra några saltomortaler på midten deraf, stå på hufvudet eller, i det han böjer sig och fattar i repet med händerna, slå kullerbytta baklänges — det kan vara stytt nog för nervsvaga menniskor; men i Lördags, sedan han på detta sätt fått håren at resa sig i mer än 20 minuter på oss åskådare, utlofvade han att skola bära en person öfver på ryggen på sig. Det är icko så illa att bara i vanligt fall bära en fullvuxen menniska en half mil på ryggen, men när dennä halfva mil (vi påminna ännu en gång om att det är engelsk mil, hvilket är mycket det) skall tillryggaläggas på en lina med ett häftigt brusande och dånande vattenfall långt inunder sig, der en felaktig rörelse, darrningen i en enda nerv, en till