Hvarjehanda. En-tout-casens uppfinnare. Damerna, som så ofta haft skäl att välsigna uppfinningen af de persedlar man brukar kalla en-tout-cas, en uppfinning, som under närvarande dagar, då solsken och regn beständigt aflösa hvarandra, visat sig vara särdeles praktisk, torde icke hafva sig allmänneligen bekant, hvem de ha att tacka för denna oskattbara uppfinning. Det är dock ingen mer och ingen mindre än — kejsar Napoleon sjelf. Då han nemligen vistades i BadenBaden, var väderleken mycket ostadig, och några sköna hertiginnor som cn dag af det för ögonblicket vackra vädert utlockats på en lustvandring, öfverraskades härvid af ett häftigt regn, och hemkommo alldeles genomvåta, och med derangerade toiletter. Kejsaren mötte dem i detta tillstånd, och rådde dem, att, i stället för paraply eller parasoll, lägga sig till en en-tout-cas. Fransyskorna, alltid qvicktänkta, äro det i ännu högre grad då frågan är om ett nytt mode och hertiginnorna voro genast färdiga att utföra den id, hvartill kejsaren gifvit klafven. Atta dagar senare fanns ingen elegant dam i Frankrike som icke begagnade en-tout-cas. — Hvem skulle väl, vid betraktandet af en öfverspänd dam, komma på den tanken, att det plagg, som icke blott skyddar henne mot solens brännande strålar, utan äfven mot regnets obehagliga öfverspolningar eller en förbigåendes nyfikna blickar, räknar sitt ursprung från samma källa, som vår tids nästan alla politiska tilldragelser. Månne icke kejsar Napoleon snart uppfinner en en-tout-cas för herrar diplomater, för att trygga dessa mot den politiska himlens många vexlingar? Vackert bevis på godt kamratskap. En ung man, anställd vid Jernbanbyrån i Lyon, blef nyligen utskrifven till soldat. Detta gjorde honom mycket bekymrad emedan han vid afmarschen nödgades öfvergifva sina gamla, orkeslösa föräldrar samt ett par bröder, hvars enda tröst och hjelp han var; hans kamrater, hvilka lifligt deltogo i hans bekymmer, förbannade sin oförmåga att icke kunna hjelpa honom ur knipan. Plötsligt föreslår en af dem, att de skulle slå sig tillsammans och friköpa sin olycklige kamrat. ,,Slå oss tillsammans, friköpa honom, är du rosenrasande ?,, skreks från alla håll; hvarifrån skulle vi kunna ihopskrapa de 2,300 francs som erfordras för att lega en annan i hans ställe!,, Jag begär endast edert samtycke till mitt förslag, sedan kunna vi rådslå. ,, Vi samtycka!,, ljöd det från alla munnar. ,, Nåväl, jag vill anmoda Jernbanesällskapet att förskottera oss de erforderliga medlen, återtog den, som väckt förslaget, och vi förbinda oss att liqvidera skulden genom månadtliga afbetalningar. Detta förslag emottogs med skallande bravorop, och förelades ofördröjligen direktionen, hvars medlemmar, allasammans män med hjertat på rätta stället, med stort välbehag upptog detsamma och icke blott beviljade let begärda förskottet, utan sjelfve bidrogo med 800 francs samt öfverlemnade byråpersonalen de öfriga 1,500 francs på det billiga vilkoret, att af hvars och ens lön endast 1 procent månadtligen skulle afdragas tills skulden vore betald. — Den unge mannen, som ej hade en aning om allt detta, blef som vansinnig af glädje då han erfor den lyckliga vändning hans öde tagit; hans kamrater voro icke mindre förnöjda öfver att ha rjort en verkligt god gerning. Victor Hugo i Irland. För någon tid selan omtalade vi att den ryktbare skriftställaren Vietor Hugo ämnade att i staden Belfast i Irand hålla några offentliga föreläsningar till för