Betjenten såg på honom med en dum uppsyn. Det gjorde inte ondt, sade han med släpande röst. — lHvilket underligt livre! fortfor Giraud. Vet ni hvad, ni är min själ bättre klädd, än de förnäma herrarne i min hemort. Hvilka granna färger! Betjenten bröstade sig med synbar sjelfbelåtenhet. — Tycker ni?...svarade han med ett än dummare leende. —-Om jag tycker det? Det kläder ju er förträffligt, men jag kan icke säga, om det är drägten som ger er ett så godt utseende eller om det är ert goda utseende, som gör er drägt så angenäm för ögat. — Äh! — Men vänta! återtog Giraud, som om han dragit sig något till minnes. Tjenar ni icke hos den sköna damen, som nyss kom hit i bärstolen ? — Hvilken sköna dame? — Åh, ni förstår mig väl! Hon som hade så vackra röda fjädrar i sin svarta sammetstoque; hon som hr de Bassompierre gaf sin arm. -— Ah jo! genmälte betjenten. — Ni är i hennes tjenst, icke sannt?