— Han rusade fram, liksom för att äfven sin ordning intränga i den aristokratiska bo ningen. Men hertigens af Guise betjenter, som stanna för att lemna rum åt bärstolen, stäfjade den okän des ifver. —Hvilken dårskap! mumlade han och åter: tog sin vanliga köld. Det kan icke vara hon Jeanne en hög och förnäm dame! Jeanne artig betjenad af hr de Bassompierre! Bah! jag är et nöt . .. Men denna lilla fot . . . den eldiga blicken som förr i verlden berusat mig ... Det var bestämdt hon! Derpå återtog han efter en stunds tystnad: — Nej, det är omöjligt! Jag har misstagit mig. Det var en synvilla. I detsamma började betjenthopen med förnyad styrka att skrika och tränga på honom, så att han nödgades vända sig om. — Piska upp den åsnan! piska upp borgaren! tjöto lakejerna och började ånyo striden, der den afbrutits genom de trenne förnäma herrarnes ankomst. Främlingen endast ryckte på axlarne och ville återtaga den plats han lemnat. Men den uppretade hopen ville ej tillåta det. Skällsord, hotelser och öknamn af alla slag hagade öfver offret. En hand lyftes till och med...