— samtycke skall ingen menniska i verlden få del utaf dem. — Du glömmer denna qvinna, som nu känner dem alla, denna qvinna, som nyss bortslitit en flik af den slöja, hvari du så omsorgsfullt insvept dig, kapten La Chesnaye! — Denna qvinna? — Ja. — Hon skall icke tala! — Tror du det? — Ja visst. Sök ej att imponera på mig, Van Helmont! Du har djupt intresse af att lära känna den hemlighet, hvarom du talar, och om du hade kunnat komma öfver den genom denna varelse . . . — Det finnes, afbröt högdraget Van Helmont, det finnes en punkt af vetenskapen, hvilken du ej känner och som jag vill förklara dig. Jag kunde ej spörja denna flicka något om dig, innan jag hade satt henne i direkt förbindelse med dig. Hvarföre skulle jag väl annars ha fört henne hit? För att enfaldigt öfverlemna min egen hemlighet åt dig? Det kan du väl icke tro. Tala ej med mig om dina elementarandar, om dina löjliga besvärjelser, om din 8. k. öfvermenskliga makt. Dina vidskepliga fördomar utvisa hvilket afstånd som förefinnes emellan oss. Du är stor i jemförelse med din son, men liten i jemförelse med mig.