Una! Vogliamo IItalia Una! Några rop höjdes för Viktor Emanuel, äfvensom då och då ett Död åt Bourbonerna! För öfrigt visste icke den stora massan hvad den ville eller hvad allt oväsendet skulle betyda. Men den bekymrade sig icke derom — den fräste, sjöd och porlade som Charybdis vågor. Det var en trängsel af vagnar, af män och qvinnor — männen svängde blottade svärd eller fanor och hattar; qvinnorna voro:barhufvade med utslaget hår och kläderna i oordning, de hurrade, omfamnade och kysste hvarandra under det de tågade fram, liksom om de varit alldeles berusade, ehuru de icke voro druckna. Många af qvinnorna voro sådana, som hade dåligt rykte. De hade under dagens lopp flockat omkring i staden i hyrvagnar, och nu visade de att en legion vesuvienner kan mycket snarare samlas i Neapel än i Paris. Men jag såg äfven under aftonen unga qvinnor af bättre slag, aderton eller nitton års flickor, hörande till klassen omedelbart under medelklassen — aktningsvärda flickor, såsom man tryggt kunde sluta af deras utseende, fastän den allmänna entusiasmens flod fört dem i denna brusande hvirfvel. Vi — min vän Silvio Sparenta och jag — stodo och betraktade en af dessa unga fanbärerskor, som var utmärkt intagande — ett cherubansigte, strålande af öfverjordisk hänförelse. Hvilka lågande ögon! — hvilka rosenkinder! — man skulle kunna tagit henne för en erkeengel, som anförde de himmelska skarorna. Olika klasser och kön voro här blandade om hvarandra, tiggare och ficktjufvar fingo knuffas med hederliga borgare och patrioter, men det månghufvade vidundret var vid sitt bästa lynne. Vi sågo ingen, som var full, och hörde icke talas om något slagsmål eller någon annan olyckshändelse eller förbrytelse. Emellertid innehade de kungliga trupperna ännu staden, ty fyra bataljoner Cacciatori befunno sig ännu i sina baracker, och de fyra kastellerna S:t Elmo, Nuovo, Del Carmine och DellUovo hade icke fått några andra garnisoner än de trupper konungen lemnat efter sig. Garibaldi regerade i Neapel endast genom den prestige, som omgaf honom, och hade intet annat skydd än några af sina officerare och det ännu något oeniga nationalgardet. Men i går eftermiddag firade den nationella saken en stor triumf, då den neapolitanska flottan hissade den italiensk-sardinska flaggan och ställde sig under amiral Persanos befäl.