tt konungariket Neapels fastland räknar tjusotvå erkebiskopar och dubbelt så många bikopar. Monteleone kl. 12 midd. Garibaldi har namn för att vinna sina drabblingar genom snabbheten af sina marscher, men ill och med han kan svårligen täfla deri med weapolitanarne. Huru mycket Garibaldi än hade utt göra i går, infann han sig hos oss i Mileto morse omkring kl. 6 och befallte sin beridna stab att tjenstgörande såsom vägvisare eller lätt kavalleri genast begifva sig till Monteleone, dit len skulle följas af så många kland Miletos och den omgifvande traktens nationalgarde, som möjligen kunde samlas så hastigt. Vi hade enlast sex mil att rida och vi voro framme efter två timmar. Vi funno naturligtvis hvarken på vägen eller i staden spår af fienden, om vi icke skola betrakta som sådana de stackars f. d. soldaterna som skingrats hit och dit, och som på grund af att de äro våra bröder nu sträcka ut sina händer för att bedja samma män om almosor, mot hvilka de ännu i går riktade sina muskötter. De vädja till vår barmhertighet och icke förgäfves, ty de stackars karlarne äro verkligen i bekymmersam belägenhet, och den carlino, som de dagligen emottaga af kommunerna såsom resomkostnader, förslår blott till det nödvändiga brödet. Man känner mindre sympati för den upplösta arm6ens officerare, hvaraf många äfven flanera omkring vårt läger i sina granna, tätt åtsittande uniformer. De se med förakt på våra trasiga flanellsskjortor och bandithattar och undra hvad som utmärker en persons rang samt anse sig sjelfva icke ha skäl att blygas öfver sitt handlingssätt. — ehuru de lyssnat hvarken till trohetens eller fosterlandskärlekens röst, utan blot! varit betänkta på att befrämja sina personligs intressen, äfvensom de nu icke blygas för at! hålla sin tjenst till salu, men blott frukta at den ej blir antagen.