allv Uvad Jeg AUUNUD, Jag SvVIJjUuTG IUI, ALL IlUgen tempelskändande haud antastade Kristi ståthållare, i det jag förlade en besättning af franska soldater i Rom. Hvad den helige Petri arfvedel angår, så lemnade jag den att skyddas åt en af de bästa officerare, som afrikanska krigen ha frambragt, och jag har allvarligt uppmanat min allierade, konungen af Sardinien, att afhålla sig från uttagandet af ett steg, hvilket skulle vara så smärtsamt för mitt hjerta och så djupt kränka både religionens intressen och hvarje god katoliks känslor. Hvad kunde jag väl göra mer? Om Fransmännens kejsare utdelar sina halfofficiella varningar till detta ändamål och såsom tillkännågifvanden att han skiljer sig vid affären, då bli de fullkomligt begripliga. Sanningen är den, att franske kejsarens politik i afseende på påfvens förhållanden blifvit så ytterligt invecklad, att den icke kan förklaras genom någon princip för ett öppet och begripligt handlingssätt. Kejsaren har emot påfven icke allenast en politik: han har tre — nemligen en för legationerna, en andra för Rom och dess granskap, samt en tredje för bibehållandet af det påfliga territoriet. I legationerna är kejsaren en sträng sakförare för non-intervention; i Rom och dess granskap intervenerar han på det starkaste och mest praktiska sätt; i Umbrien och Markerna intervenerar han icke precist sjelf, men tillåter en fransk general disciplinera påfvens trupper och gifva dem den skicklighet, som han förvärfvat under Frankrikes fanor i en följd af häftiga och blodiga kampagner. Ännu mera, han lexar upp sin allierade, konungen af Sardinien, genom sina tidningar och råder honom att icke mäta sitt svärd med general Lamoriciere. I hvilket af dessa trenne fall är han uppriktig? Ar Kejsaren gynnsamt stämd för intervention eller non-intervention, eller för en blandad politik — h. e. både intervention och non-intervention? Hans politik är ej allenast tvetydig, den är äfven motsägande sig sjelf. Han kan ej taga ett steg i afseende på en del af det påfliga området, utan att med samma kasta en skugga på sin politik i en annan del. Om han intervenerar, för att understödja Lamoriciere, är det en grof inkonseqvens vid betraktande af den overksamhet han förut iakttagit i afseende på Romagnan. Lemnar han Lamoriciere åt sitt öde, handlar han ej i öfverensstämmelse med Roms besättande. Det är verkligen på tiden, att någon bestämd politik intages al franska regeringen och att Europa befrias från det tvifvel och den oro, ett så exempellöst förhållande som det emellan påfven och franske kejsaren ovilkorligen måste framkalla. Men dramats utbildning kan ej låta vänta på sig lange. Den genom de troendes bidrag endast svagt understödda påfliga skattkammaren kan icke längre underhålla overksamma Condottieri. Dessa herrar föra åtminstone icke krig för en id6. Om de ej kunna förvärfva sig något genom att plundra påfvens fiender, skola de säkerligen söka plundra hans undersåter. De skola då stå isolerade i det eniga Italien, afskydda af det folk, bland hvilket de lefva, och hotadt af hela halföns revolutionära entusiasm. Deras öde kan betraktas som afgjordt, såframt icke Fransmännens kejsare skrider in, för att rädda dem, och vi tro, oaktadt Constitutionnels deklamationer, icke att franska trikoloren skall besudlas med blodet och smutsen från ett ärelöst fälttåg, i hvilket den skulle svaja bredvid en härs bangr, på hvilket hvarje civiliserad regering måste se med fasa. Ne ——— — —— — —— — -— ER rr