otverskridit temtio är. I Paris går ryktet, att sardinska regeringen och Garibaldi nu äro fullkomligt ense; Jatt man ej skall genast skrida till ett anfall på Venedig, utan dröja dermed tills Ungern och Turkiets slaviska provinser ha rest sig; att turinerparlamentet snart skall sammanträda, för att, såsom fallet var under sista kriget, bekläda konungen med utomordentlig makt; och att Victor Emanuel förklarat sig vilja, i händelse af en kampanj, sjelf sätta sig i spetsen för sina trupper. Från Venedig skrifves till en tysk tidning: , Venedig är dödt. Dess ungdom har flytt till Piemont. Handel, sjöfart och industri ligga nere. Antalet af här vistaude främlingar är obetydligt. Samtliga teatrarne äro tillslutna. De allmänna platser, der musik utföres, äro icke besökta, på samma sätt med promenaderna; eleganta damtoiletter äro riktiga rariteter, med ett ord: litvet är så sorgset, qvalfullt och entormigt som möjligt. Venedig är en de dödas stad. De lefvande se mycket nedstämda och harmsna ut, så att de bilda det mest passande staffage till förfallets visserligen — pittoreska, men sorgväckande elande. Senare Post. Det påstås nu att kejsar Napoleon skulle i ett bref till Viktor Emanuel något lyftat på den slöja, hvarmed han hittills omhöljt sina tankar i afseende på Italiens fortskridande befrielse. Brefvet skall vara af denna lydelse: Situationen 1 Europa tvingar mig att rikta hela min uppmärksamhet på lLalien. Jag har understödt Piemont, och det har mig att tacka för sin utvidgning; men jag var allierad med konungen och icke med revolutionen. Nu finner jag mig komprometterad i mitt goda verk och kan ej dela det af edra ministrar adopterade ansvar. Iden om en italiensk enhet är omogen och förderflig (sic !); jag för min del har alltid helst önskat en konfederation. På grund af Villafranca-öfverenskommelsen tillbjuder jag ännu en gång min tjenst; i motsatt fall låter jag händelserna ha sin gång. Det skulle under alla omständigheter vara en olycka för Europa och Italien, om en flotta med 1,200 kanoner och en arme af 100,000 man ställdes till Garibaldis förfogande, emedan man deraf endast skulle draga den slutsatsen, att Piemont vore odugligt till att leda den nationala rörelsen. Konung Viktor Emanuel skall ha blifvit mycket ond öfver detta svar. Konung Viktor Emanuel skulle d. 7 begifva sig till Florens, för att ställa sig i spetsen för den armå, som skall inrycka i Kyrkostaten. Den ena armekorpsen står under Fantis befäl, den andra under Cialdinis. OCavour har tillsvidare öfvertagit krigsministersportföljen. Emellertid vill man söka den politiska betydenheten af interventionen i Kyrkostaten deri, att den skall förhindra Garibaldi från att rycka fram öfver Kyrkostatens gränser och tillsvidare afsluta den italienska rörelsen, hvarigenom det blir tid till underhandlingar mellan Viktor Emanuels ministrar och hans representant i Neapel. Interventionen skall sträcka sig ötver Mark, Ancona och Umbrien. Man säger nu att detta tillvunnit sig Napoleons bifall, derföre att Farini förhandlat med Napoleon i Chambery och det just är han, som i Bologna skulle ge tecknet att gripa verket an. Constitutionnel förnekar nu officiöst ryktet om att fransmännen skulle, utom Rom, skydda äfven Civita Vecchia och Viterbo. På visst sätt i motsats härtill står Constitutionnels yttrande af d. 10: Man måste med smärta betrakta Piemonts senaste politik, hvilken skall skilja detsamma från den kejserliga politiken; det återstår oss likväl ännu att hoppas, det Piemont icke skall vilja skilja sig från folkrättens grundsatser, hvilka allena kunna bibehålla alliansen med Frankrike, och att konungen skall undvika ett felsteg, hvilket skulle bli hela Italiens olycka. Vi sammanfatta här på ett ställe de senast mgångna underrättelserna om det pågåde upproret i Kyrkostaten: Enligt underrättelser från Bologna af d. 8 har uppror utbrutit i delegationen Urbino-Pesaro. 400 insurgenter ha förjagat de påfliga trupperna. Telegrafförbindelsen mellan Turin och Neapel är förstord. — Af d. 9 heter det. att den trefiär