Jag fortfor att arbeta med honom såsom förut, för att icke inge honom någon misstanke. Mäster Eudes hade den underliga smaken att hänge sig åt magien, att tro på de hemliga vetenskaperna och denna tro, dessa doktriner aflägsnade honom från målet, till hvilket jag ej heller sökte att återföra honom. Jag ville icke ha någon rival, min hemlighet skulle vara min uteslutande egendom. Mäster Eudes hade, såsom jag sag sagt, högst egna vanor. Han bebodde då och bebor ännu ett gammalt hus, som ligger midti Paris på högra Seinstranden, nära hötel de Soissons och intill Augustinerklostret, som blifvit förödt och förstördt i början af Ligans krig, emedan dess egare tagit konung Henrik III:s parti. Jag hade aldrig varit i sjelfva manbyggnaden, som låg inne på gården, och af folktraditionen blifvit gjord till en hemvist för alla onda andar. Jag hade aldrig fästat något afseende vid detta prat, emedan jag var alltför upplyst att kunna tro på dylika orimliga sagor. Men en afton då vi arbetade tillsammans hos mäster Eudes, som för tillfället var mera medelsam än vanligt, förde han mig in i den hemlighetsfulla byggningen, i det han underrätta