som andra kan påräkna lagens skydd till såväl person som egendom, ger åt hela hans karakter något osäkert och krypande, som annars är främmande för hela hansfskaplynne. Man vill måhända säga att hvad vi här anfört sällan eller aldrig passerar och att man således ej kan skapa nya lagar för några få möjliga undantagsfall, att det hela är foster af en sjuk fantasi; eller vill man måhända insinuera, att vi tagit detta ämne, så godt som något annat, till spaltfyllnad, då man ej alltid kan tugga på Garibaldi och Garibäldi om l igen — med ett ord, man vill måhända påstå, att alltsammans är en smula löst tidningsprat? Väl vore om detta vore händelsen, men tyvärr är det ej så. Den grymmaste ursinnighet ligger, tyvärr, till grund för här öfverklagade förhållanden. Vi hafva nemligen med egna ögon på ett ställe bevittnat huru en arbetssam och i allo aktningsvärd arbetare på en gång blef ruinerad genom att plötsligen bhfva skild från sitt torp, utan att åtnjuta ersättning för de förbättringar, som han nedlagt på detsamma. Han hade neml. uppodlat 3 tunnland, belägne inom gräusen af hans torp på en till egendomen hörande utmark. Som denna var af särdeles svårodlad beskaffenhet, hade han ej kunnat göra det ensam, utan hade måst använda främmande hjelp, hvilket ådrog honom en skuld af några hundrade rdr. (Den uppgick, om vi ej missminna oss, till 425 rdr.) Som torpet dock var ovanligt godt, hoppades han så småningom kunna afbetala den och var derföre vid godt mod. Plötsligen säljes egendomen, och den nye egaren, som, for att få en vackrare figur på ett af sina gärden, beslutat sig för att lägga några af torpen under eget bruk, som det heter, uppsade bland andra torpare äfven denne, dock mot erbjudande att på andra ställen af egendomen upptaga nya hemman. För mycket skuldsatt att kunna antaga anbudet afflyttade han, efter fardagsårets förlopp, från egendomen till en s. k. backstuga, sedan han afyttrat hvad han kunde undvara af sin lilla lösegendom. Då auktionsmedlen ej räckte till skuldernas betäckande och han på så sätt såg sig urstånd: satt att betala sina fordringsegare, började han att supa och flyttade efter några år till en annan ort. Vi förlorade derefter spåren efter honom tills vi till vår stora ledsnad, för tre år tillbaka, fingo se honom ibland en fång transport, som fördes till Mariestad. På ett annat ställe hade en äldre torpare uppodlat omkring 13, tunnland. Härför hade han visserligen ej satt sig i skuld, men hade dock på detta arbete nedlagt en otrolig möda. Vi räknade en gång på en s. k. dagsverksstaf, uti hvilken han skurit en skorra för hvarje dagsverke som han nedlagt på sin lilla nyodling, om vi ej minnas orätt, 400 sådana. Knappt var arbetet färdigt förrän man. nen dör. Skulder funnos äfven hår, men ej större, än att de betäcktes af de små lösöretillgångarne. För enkan fanns emellertid in gen annan tillflykt, än arbetarens vanliga ålder domshem —fattighuset. Torpet bortlemna des till en annan och erhöll, med afseende på den nu färdiga nyodlingen, ett dagsverke mer i veckan, än som förut erhållits från det samma. Valveras nu dessa 52 dagsverken : penningar, kan man såsom medelpris anse deras värde utgöra 40 rdr. Detta utgör ränt: på ett kapital af omkring 650 rdr, hvarmer egendomens kapitalvärde naturligtvis på si sätt förökades — en liten rätt vacker presen på det fattiga sterbhusets bekostnad! Någoi gång bryr man sig till och med ej om at utvänta torparens död, för att öka ett sådan torps dagsverksskyldighet, utan säger hel oforsynt till innehafvaren, att han måste gör: så och så många dagsverken till, om han e vill flytta. Vi hafva sett exempel på äfvei detta samt bevittnat huru en förut i god; omständigheter varande arbetsfamilj härigenon blef försatt i de knappaste omständigheter. XT 2 9