ögon gnistrade af en bjertare eld än den som omgaf dem. XIV. Det förlorade barnet. (Forts.) Äfven den unge mannen höjde efter en stund sin brännheta panna och betraktade skarpt indiern, liksom om han velat blicka in i dennes tankegång. Den gamle återtog efter några ögonblick: — Det är nu tio år sedan, jag lefde nästan alldeles ensam och tillbakadraget, samt blandade mig ej i menniskornas görande och låtande, upptagen som jag var af mina vetenskapliga arbeten, hvilka jag fullföljde med feberaktig verksamhet. Jag hade återkommit till Frankrike, ungefär aderton månader förut, utan hopp om att kunna återfinna något spår af hvarken det förlorade barnet eller den skändlige mördaren. En dag blef jag af en tillförlitlig person underrättad om att grefve Henriks son, densamme som ståthållaren i Rouen räddat från döden, och hvilken jag under tio års tid så ifrigt sökt efter i Europas alla städer och byar, genom Pariserparlamentets dom, som i honom erkände det länge saknade barnet, återinträdt i ego af sina fäders arf.