frågor, hvilka, sedda från mensklighetens synpunkt, borde vara af en vida mer underordnad natur, till hufvudfrågor. Der, liksom annorstädes, tager man molnet för Juno och uppoffrar för formens Moloch allt. Man skriker sig hes i första hufvudtitelns frågor och uppoffrar all enighet och samdrägt för frågan om de båda rikenas likställighet, men glömmer under allt detta ämnen, som dock röra menkslighetens högsta intressen. Oss veterligen, har vid närvarande riksmöte ej en enda röst höjt sig till förmån för förbättrande af arbetarens ställning. Statens samvete tyckes vara soulogeradt med den negativa förbättring i tjenarens ställning, som erhölls vid sista riksdagen, derigenom att tjenaren, i förhållande till sin husbonde, sattes, så att säga, inom lagen. Dermed tycker man sig hafva gjort Gudi nog, ehuru man ej en gång härvidlag ansett sig böra taga steget ut, och helt och hållet fritaga tjenaren från den faderliga agan. Oh horreur! någonting sådant hade kunnat rubriceras under de der samhällsupplösande theorierna hvartill så många elementer förefinnas inom vår tid. Mången skall måhända tycka, att vårt språk är bittert och att vi nedlagt nog mycken möda för anbringandet af blott skuggor med uteslutande af dagrarne, som dock äfven måste finnas om teckningen skulle blifva sann. Må så vara, men vi hafva sett saken på nära håll, vi hafva såsom ögonvittnen sett arbetarens oftast så tunga lott och mera än mången veta vi huru mycken bitter sanning ligger nedlagd i dessa ord: Hans arbete är bittert, hans mödas lott är hård, och hans vet att sorgen är tung. och vårt sinne uppreser sig ovillkorligen vid besinnandet deraf att år efter år får förflyta, utan att någon verklig agitation för en-annan sakernas ställning tyckes vilja uppstå. Efter dessa antydningar —— ty för någonting annat ger en tidnings utrymme ej plats, om ock någon skulle tycka dem, såsom sådana, hafva varit nog vidlyftiga — skola vi öfvergå till sjelfva ämnet samt dervid verkligen behandla saken så konkret som möjligt, ja, kanhända mera konkret, än en och annan skulle önska, som i de nedanstående skildringarne skulle känna igen sig sjelf, ifall denna uppsats skulle falla i deras händer. Såsom säkerligen mängden af våra läsare känna, fördelar man jordarbetaren i trenne klasser: Jordtorparen, statskarlar och tjenare eget bröd. Sedan ferlan måst läggas afsides, anse vi för vår del arbetaren, under de två sistnämnde kategorierna, vara den jemnförelsevis lyckligaste, åtminstone i hvad som rörer tillfredsställande af stundens behof. Det är vissserligen sannt, att han, med de löne: vilkor hvaraf han är i åtnjutande, har föga eller intet hopp om någon sjelfständig framti da utkomst, men detta har icke heller jord torparen, under det denne likväl ofta måste lida brist på det nödvändigaste för sitt och de sinas dagliga uppehälle, hvarifrån likväl synnerligast den ogifte arbetaren är fritagen Vi veta, att denna vår åsigt skiljer sig frår den mera allmänt antagna, som anser jord torparens ställning vara vida mer betryggac och sjelfständig, än de sednares, synnerliger statkarlens. Vi skola tillse huruvida dett: verkligen är händelsen under nuvarande för hållanden. Jordtorparen har vanligen emottagit sit lilla torp med vilkor att, efter egarens god kännande, kunna skiljas derifrån efter blot ett års förutgången uppsägning. Arealen a dessa små lägenheter är naturligtvis olika till största delen mycket beroende på det oli ka jordvärdet inom olika delar af landet, huf vudgårdens storlek, dess egenskap af skogs eller slätthemman m. m. Oftast utgöres doc dessa af s. k. tredagstorp, så kallade af ega rens förbindelse att derför utgöra 3 dagsver ken i veckan till hufvudgården, hvilkas are: vanligtvis är så stor, att han derpå kan uts Y, tunna Råg 9 åå 2 dena Hafre samt satta