som betecknar stoftets ålder, och fastän er orm gnagade på hans lifskraft, egde han lik väl ännu qvar så mycken själsfriskhet, at hans vänner ända till senaste dagar hoppats, det ej skulle så snart vara förbi. Gud hade velat annorlunda, och fosterlandet hade nu gjort en förlust, som, menskligt att tala, kun: de kallas oersättlig. Ty han var skald, och skalden och fosterlandet höra tillsammans så: som sångfogeln och skogen. Likasom skalden behöfver ett fosterland, der hans sånger kunna slå rot, så behöfver äfven fosterlandet skalden, och der skalderna tystna, der får lätt det materiela för ögonblicket öfverhand. Det heter i skriften, att en menniskas hjerta kan rymma en verld — hvilken verld rymmer då icke detta skaldehjerta, och huru många, olika voro ej de toner, som här förenade sig till en accord! Men harmonien i dem alla, det var hans danska ton. Det var dansk ton, då han gisslade menskliga dårskaper, det var dansk ton, när han kallade upp till lif forntidens sagor och minnen, det var dansk ton, som ljöd i hans rena språk. Men liksom han varit en skald för det danska folket, hade han äfven såsom tänkare varit dess lärare och ledare. Isynnerhet hade ingen så som han lärt oss skönhetens lagar, och om man kan säga, att själsbildningen i detta århundrade fått en friare och sjelfständigare höjning, så var han en af dem, som dertill väsendtligt medverkat. Efter talet och slutchoralen bars kistan ut af teaterns konstnärergoch de i tallrik mängd församlade studenterna. Teaterns balletpersonal hade laggt en eklöfskrans af silfver på kistan, som inneslöt stoftet af — Johan Ludvig Heiberg. Meteorologiska iakttagelser.