—— MOM O— Blanche simmade i tårar och ville kyssa grefvens hand, men denne ryggade lifligt tillbaka, bugade sig i sin ordning ned och tryckte sina läppar mot de fingrar, som fattat hans. Dagen derefter lemnade han slottet, utan att ha återsett den unga flickan. Efter sex veckors förlopp kom han tillbaka hem med triumferande blick och glädjestrålande panna. Blanche hade tillbragt dessa sex veckor alldeles ensam och undangömd. När grefven infann sig hos henne, blef den arma flickan ytterligt blek och greps af en häftig yrsel. Hon insåg, att han, hvars minne ej öfvergifvit henne ett enda ögonblick, förde med sig döden eller lifvet för henne. Grefven fattade hennes hand och kysste den med alla tecken af den djupaste aktning. — Blanche, sade han till henne, er barndom och ungdom ha varit olyckliga. Försynen är er skyldig ersättning för alla de lidanden ni haft att utstå; efter den förhärjande stormen lyser den välgörande solen, som återupprättar och kommer oss att glömma all den lidna skadan sådan är naturens lag. En usling har tortyrerat er, en ädel man erbjuder sig nu att försona ban ditens brott, och hoppas utplåna ända till min net deraf. Säg, Blanche! visar ni väl tillbak: