Hvarjehanda. Moderna Skattgräfvare. Hos herr P., egare till ett af de ståtliga palats som äro belägna straxt utom en af Sverges större städer, infunno sig för ett par månader sedan tvenne elegant klädda herrar, i afsigt att öfver sommaren hyra ett i trädgården som gränsade till herr P:s bostad beläget lusthus. Att börja med, fann herr P. denna propos minst sagt något besynnerlig, ty, ehuru ej särdeles gammalt, var lusthuset mycket förfallet och trädgården var ej så väl skött att den just kunde vara mycket inbjudande för en främling. Då emellertid de båda herrarne voro villiga att på stället i förskott erlägga huru hög hyra som helst för lusthuset, samt dessutom erbjödo sig att sjelfva möblera detsamma, fann herr P., som ehuru numera lefvande på sina räntor likväl aldrig var sen i vändningen när det kom an på att än ytterligare öka sina skatter, ej skäl att längre sträfva emot, och dagen derpå hade redan de båda okända hyresgästerna tagit sin föga angenäma bostad i besittning. Ingen hade orsak att beklaga sig öfver främlingarne. De lefde ett indraget lit och efter en kort tids förlopp tycktes hemligheten, som hade lockat dem till denna ensliga bostad, vara uppdagad. Den ene af de båda herrarne gjorde nemligen understundom gester o6h fällde ytiranden, hvilka hans följe slagare förklarade med en axelryckning samt genom att visa på mannens hutvud. Denna omständighet uppväckte emellertid en viss rädsla hos husets innevånare; det var intet tvifvel underkastadt att icke mannen var vansinnig. Efter denna ovanliga upptäckt började de att sky trädgården, hvilken snart hel och hållen var lemnad till främlingarnes disposition. På långt håll såg man nu den olycklige tånen bittida och sent i sitt anletes svett grätva och arbeta i trädgården, och ansågs detta för en kur till hvilken man önskade honom all framgång. Så förgingo några veckor tills man en vacker dag märkte att de båda herrarne öfvergifvit sin bostad. Detta plötsliga försvinnande var utan tvifvel högst gåtlikt, ej heller var: herr P. särdeles belåten med att hans trädgård var formligen underminerad. Man undrade, man gissade! Slutligen, efter ett par veckors förlopp, fick herr P. ett bref från sina f. d. hyresgäster, hvaruti den märkliga orsaken till deras vistande hos honom förklararades. Man fann nemligen af brefvet, att de båda okända voro frigifna brottslingar, hvilka för en djerf inbrottsstöld undergått 10 års fästningsstraff. Innan de råkat i rättvisans händer hade de likväl, enligt tjufvars vanliga metod, bragt ett betydande kapital, frukten af deras ärliga sträfvanden, i säkerhet genom att nedgrätva densamma just på den plats, som kort derpå af herr P. blifvit inköpt. Till lycka för förbrytarne hade likväl den del af tomten, hvarest deras skatter lågo förborgade, blifvit begagnad till trädgård. Sedan de lyckligen kommit på fri fot, och genom några goda vänners försorg erhållit ny ekipering, hade deras första omsorg varit att sätta sig i besittning af sin förbograde skatt, hvilket, enligt hvad ur brefvet framgick, fullkomligt lyckats dem. Handeln med reliker har allt sedan dess uppkomst varit en ganska förmånlig affär. Men sedan biskoparne af Rom blifvit påfvar derstädes lade de sig sjelfva i kommersen med benknotor och gamla lappar samt tillskansade sig slutligen monopol på denna inbringande industri, en af de bästa spekulationer i verlden. De befallde att hvarje relik skulle sändas till Rom för att undersökas och om egaren kunde förete bevis att reliken verkligen vore hans tillhörighet, så erhöll han en påflig bulla, som bekräftade dess äkthet. En god relik var en välsignelse för en kyrka. Under korstågens tider växte antalet af reliker betydligt i Europa. Så snart korsfararne intogo en stad, var alltid reliker det första som plundrarne sökte, emedan sådana då voro kostbarare än guld och ädla stenar. Ludvig den helige företog tvenne korståg, hvilka båda slutade olyckligt, men han tröstade sig sjelf genom de uppköp han gjorde för ofantliga summor utaf några splittror af korset, ett par spikar, krampan, manteln och törnekronan. Då dessa föregifna minnesmärken anlände, vandrade konungen och hela hofvet barfota ända till Vincennes för att möta dem. Henrik Lejonet återförde med sig till Brunswick en stor mängd reliker. Den förnämsta bland dessa var evangelisten Marcus tumme, för bvilken Venetianarne förgäfves bjödo honom 100,000 dukater. Fullständiga drägter af jungtru Maria och Josef samt många andra helgon upptäcktes. Man fann äfven lansen, med hvilken den romerske soldaten uppristade frälsarens sida; likaledes näsduken med hvilken S:t Veronica aftorkade frälsarens panna. Om man sammansatte alla de stycken af densamma, hvilka man funnit, måste man förvåna sig öfver hvilken stor ficka helgonet skulle haft för att gömma denna näsduk, ty den skulle uppgå till minst 50 fot i qvadrat. Likaledes fann man det altare af grön sten, hvilket drottningen af Saba förärade konung Salomo, och vid hvilket påskalammet åts. Ett förlofvadt land. Enligt ett bref från Kö nigsberg skall denna stads finansiela ställning vara så blomstrande att auktoriteterna beslutat icke fordra inbetalandet af den sista tredjedelen af stads skatten, hvilken belöper sig till 136,000 rdr rmt. Fiat justitia! I Buffalo i Nord-Amerika har er jury för någon tid sedan afgifvit följande utslag Si-vldis dack hetviflas att den anklagade är den