I ock Honom sett med oväld taga I Stiftsstyrelsen en verksam del. Oftare än jag J hört hans stämma, När i Vitterhetsförbundet minnet Af en hädangången vän blef hugfäst. Jag blott kännt den åldrige som nedlaggt Embetskallet; men i Honom såg jag Mannen med en djup, en helig vördnad För Guds ord och nit för korsets segrar; Såg hans vandels renhet, hörde mången Vältänkt tanke talas ut med klarhet, Då ett ämne laggts uppå Hans dombord; Såg Hans lycka som familjefader, Såg hur rikt han löntes för sin kärlek I den krets, hvarur Ian nu är ryckt: Mötte icke sällan, fast så tyst I barmhertighetens tjenst Han gick, Frukter, der som såningsman Han nämndes. Lägg dig då till hvila, brutna hydda, Hvaruti en älsklig ande bodde. Våra hyddor falla, en i sender, Likså ned i dödens örtagård. sDödens? Ja ännu. Men en gång stiger Örtgårdsmästarn fram, som sjelf ur grafven Gått, och kallar upp ur griftens fröhus De lekamen, som i jorden nedlaggts, Liksom solen uti värens dagar Manar hvetet ur det korn, som multnat. Själen dör ej. När vi stoftet jorda Anden ren kan skåda på vår handling Från den höjd, der Lazarus var salig, Från det djup, der rika mannen led. O! må vi som, när vår kropp begrafves, Önska jemte Abraham bebo. En af dessa boningar, som Christus Oss beredt uti sin faders hus, Här från synden dö, i Christo blifva Lefvande, att vi ej dö i döden! Blif, o Gud! de faderlösas fader, Blif den sorgsna Enkans tröst och stöd! När de strö bland griftens dystra rader Sina liljors snö och rosors glöd På den ädles graf — O! må du gjuta Tröstens liljor, hoppets rosor ned Ur Ditt ord, och när de lifvet sluta Må de mognat för din himmels fred! RR