helt naturlig. En man, som ni aktar tillräckligt mycket, för att göra honom till er vän och kunna riskera ert lif mot hans, måste i mina ögon vara en fulländad adelsman. — Om, sade markisen, han dödar La Guiche, skall jag presentera er för honom, det lofvar jag. — Men, för tusan! afbröt chevaliern otåligt, timman är inne och dArcourt kommer icke. — Han har kanske sjelf haft någon hederssak på morgonen, anmärkte d Herbaut. — Han skulle ha låtit underrätta mig derom. — Din biljett har måhända ej träffat honom hemma. — Det är möjligt. — I så fall, utbrast baronen, kommer han väl icke? — Det är troligt! sade markisen skrattande. — Se, der är han förmodligen! inföll chevaliern, som närmat sig fönstret och såg ut. Baronen gjorde en åtbörd af harm. — Nej, tillade La Guiche nästan genast, det är dOrnay. Våra motståndare vänta oss; markis, vi måste vara artiga och gå emot dem. dHerbaut stampade med otålighet i golfvet, under det chevaliern öppnade dörren till värdshuset.