var på stranden 700 olyckliga qvinnor och arn, med blott få klädesplagg på sig, och etta lilla genomvått, alla med sårade fötter fter en trettiomils vandring och de fleste fatande sedan två eller tre dagar. Jag sände fter höfdingen och förmådde honom att lofra, det han skulle taga vård om dem till morsondagen, då vi skulle komma tillbaka och nedtaga de öfrige. Jag begaf mig åstad, lemande dem alla grufligt nedslagna på stranden. ÅA jag kom ombord, var nästan hvarenda umsbredd af däcket upptagen. Vi hade 700 ;vinnor och barn ombord och endast omkring stt tjog männer, hvilka undkommit. Det var len bedröfligaste syn jag sett, eller hoppas stt någonsin få se; ty nu då den omedelbara ruktan för döden försvunnit, började de blifva medvetna af sina egna olyckor; de påminde sig sina sköflade hem, sina mördade fäder, makar och bröder. De gräto och klagade, afryckte sitt hår och slogo sina bröst på det förskräckligaste sätt. Vi gjorde allt hvad vi kunde för att trösta dem. Officerare och manskap täflade om att gifva dem föda och kläder. Hundratals bedröfliga anekdoter skulle jag kunna berätta om dessa uppträden, men måste sluta, ty vi skola genast åter gå till sjös. Vare det nog att säga, det vi togc dem alla till Beyrut. Efter en svår natt föl dem, genomvåta som de voro, landsatte v dem. Kanonbåten sändes följande dag efte: de återstående 700, hvilka äfven bragtes säkerhet.