— Det är, att ni redan denna natt, redan denna timme erkänna det öfverherrskap, som ni bevilja mig. — Befall oss! — Vi skola lyda dig på ögonblicket! Bernac räckte dem sina händer. — Tack, mina vänner, tack, mina bröder! sade han med lätt upprörd stämma. Jag har velat se, huru långt ert förtroende till mig kunde gå. Nu svär jag er, att jag är värdig detta förtroende... I morgon vid denna timma skola vi begifva oss, lastade med våra rikedomar lemnande våra fiender döda och vår förfärliga hämnd utförd, samt förande med oss, du, Mercurius, denna Catherine som du älskar, och du, Humbert, denna Diane dAumont som du tillber, Humbert höjde hufvudet och nästan skälfde af glädje. — Hvad! inföll han, du har lyckats? — Ja. — Du har råkat Diana? — Jag lemnade henne för en timme sedan. — Var hon ensam? — Ensam med mig. — Och hon samtycker ? — Jag ansvarar dig för att hon skall följa med, om du icke i morgon skämmer bort allt hvad jag gjort i qväll,