af elektriciteten genom detsamma och genom fluften till molnet, således genom ett stort afstånd, föremålets oledande beståndsdelar (och för utströmningen missgynnande form) samt (den torra) luftens dåliga ledningsförmåga. Men ökas molnets laddning tillräckligt mycket, för att öfvervinna detta motstånd, så blir slaget så mycket våldsammare, som svårigheterna för ledningen varit stora. Genom dessa sednare omständigheter skulle föremålen således vara utsatta för antingen intet eller ock ett våldsamt åskslag. De motsatta omständigheterna åter underlätta åskslagets uppkomst, men förmildra dess verkningar. De sistnämnda omständigheterna kunna till den grad förmildra åskslaget, att inga verkningar deraf varseblifvas; och man skulle således i detta fall kunna säga, att åskan icke slår ned. Skillnaden mellan dessa sätt att undgå åskslag (isolation och lätt ledning) består sålunda deruti, att i det förra fallet eger elektrisk spänning rum utan slag, i det sednare åter (omärkbart) slag utan spänning. Måhända hafva vi sjelfva mången gång varit utsatta för än den ena än den andra arten af elektrisk inverkan från atmosferen. Kanske är den obehagliga känsla af qvalm, vi erfara uti torr väderlek och då luften är uppfylld af åskmoln, förorsakad af en elektrisk spänning uti vår kropp, åvägabragt genom inverkan från de aflägsna molnen; likasom ock genom oss måhända alltid en (ehuru omärkbar) utströmning af elektricitet eger rum till atmosferen. Åskledarens ändamål, isynnerhet i dess nyare konstruktion, är att underlätta och förmildra d. ä. omärkliggöra åskslag, eller med andra ord att småningom neutralisera åskmolnen. För detta ändamål bör åskledaren vara uti god förbindelse med den outtömliga reservoaren för elektricitet, nemligen jorden; vara lättledande samt af gynnsam form för utströmningen i luften. De båda sednare vilkoren äro lätta att uppfylla, icke så det första, som beror af lokala omständigheter och förmåga att dem bedöma. En åskledare, som ej uppfyller alla dessa vilkor, kan ofta göra mera skada än gagn. Om t. ex. i allmänhet en byggnad skulle tänkas vara belägen på isolerande mark och bestå af isolerande materialier samt sålunda vara utsatt för intet eller ock ett våldsamt åskslag, så skulle en dålig åskledare kunna något lätta elektricitetsöfvergången (ehuru cj tillräckligt mycket för att omärkliggöra slaget) och sålunda framkalla åskslag uti ctt fall, då annars spänningen ej förmått öfvervinna motståndet. Vare sig att åskledaren hade för små dimensioner eller bestode af mindre väl ledande metall d. v. s. att den hade för liten ledningsförmåga; eller ock om dess förening med marken vore ofullständig eller utströmningsförmågan (spetsens beskaffenhet) dålig : hvilkendera som helst af dessa ofullkomligheter skulle ensam kunna framkalla ett åskslag utan att förmå afvärja detsamma. Man är ock böjd att antaga, att ju större ledningsförmåga hos en ledare, desto större skyddande kraft. Ja, om äfven de båda andra vilkoren uppfyllas; men annars icke. Är nemligen förbindelsen med jorden eller ock utströmningsförmågan dålig, så induceras i ledaren en stor mängd elektricitet, som i det förra fallet ej har afledning till jorden och i det sednare saknar bortledning till luften. Ju större ledarens förmåga är att uppsamla elektricitet samt ju ofullkomligare förbindelsen med marken eller ju mindre utströmningsförmågan; desto häftigare spänningen i ledaren, hvilken sålunda verkar som ett litet åskmoln på nära håll. Denna spänning kan ej ens behöfva vara riktad mot jorden, för att göra skada. Åskledaren inducerar elektricitet i t. ex. alla metallföremål uti byggnader. Om nu ett sådant finnes af tillräckligt störa dimensioner och på tillräckligt nära afstånd från ledaren, för att i detsamma skall kunna induceras elektricitet af så stark spänning, att den förmår öfvervinna det mellanliggande motståndet, så eger förening rum under utveckling af eld. Om i detta fall ledaren haft mindre dimensioner, hade densamma måhända ej förmått inducera den erforderliga mängden af elektricitet. Flera andra fall, uti hvilka en (dålig) åskledare kan förorsaka mera skada än gagn, skulle kunna anföras; men de nu nämnda berättiga re