skyttar, och man efter man föll i det smala ledet, utan att kunna begagna sina vapen. Jägarne uppgåfvo ett härskri till anfall; kaptenen sökte hejda dem, men förgäfves. Fradgande af raseri och eldadt af stridslust bröt kompaniet sig genom vinranksbuskaget och stod nu framför en med skottgluggar försedd mur, der de mottogos med en generalsalva. Men intet förmådde återhålla dem, de skyndade utefter muren, för att finna en öppning på något afstånd derifrån. Der tycktes man åtminstone ha utsigt på att kunna piska fienden, men denne afvaktade såsom vanligt ej bajonetten, och några få väl riktade skott voro den enda tillfredsställelse genuesarne hade, utom den att ha lyckats drifva fienden ur positionen ut på korsvägarne. (Forts.)