sultanen, icke soka eliter nhamnd, utan blott önska upptäcka de brottsliga, som skola straffas, så skola inga kraftiga åtgärder vidtagas utan efter gemensam ransakning, vid hvilken komiterade från stormakterna och Porten skola närvara. En konvention, hvartill ofvanstående protokoll utgör blott ett tillägg, har uppgjorts i Paris mellan makternas representanter. Den är af hufvudsakligen detta innehåll: Interventionen skall vara endast så länge Porten anser det behöfligt. En föregående öfverläggning och öfverenskommelse är nödvändig för anordnandet af alla de militära operationerna, och för att bestämma expeditionens effektiva styrka, som skall hållas af de resp. makterna. En särskilt artikel stipulerar att franska trupperna, som redan stå färdiga att inskeppa sig, skola bryta upp, utan att afvakta de öfriga makternas kontingenter, om ej sultanens representant i Paris erhåller underrättelser från Syrien, hvilka göra all intervention onödig. Osterrikiske konseljpresidenten grefve Rechberg har redan besvarat Napoleons förslag om Spåniens upphöjande till stormakt. Han medgifver, att Spanien eger allt hvad som behöfves, för att sätta det i stånd att uppfylla de pligter, som åligga en makt af första rangen, och tillägger att Österrike ej allenast icke skall göra någon invändning mot Spaniens insläppande inom en europeisk kongress, utan äfven gerna ingå derpå, men anmärker dock, att detta medgifvande är ett undantagsfall, och Österrike protesterar på förhand mot konseqvenserna af att lemna samma företräden äfven åt andra stater. Öfverenskommelserna mellan de fem stormakterna är baserad på positiva förbindelser, som de åtagit sig för fredens och de internationela rättigheternas bibehållande; men om antalet af sålunda sammanknutna stater en gång ökas, skall det bli svårt att fatta beslut i afseende på de många andra anspråk som kunna göras. Spanien eger alla de garantier man kan begära, har förut utöfvat den makt, man vill förskaffa detsamma och må nu återinsläppas inom stormakternas krets; men andra stater som icke hafva likadana anspråk, må ej få åberopa sig till sin förmån Spaniens leninade företräde. — Det är synbart, att Österrike härmed vill protestera mot ett blifvande konungarike Italiens intagande bland stormakterna. Men fråga är, om icke Napoleon just vill begagna Spanien såsom ett vehikel, för att sedan kunna få med någon bevisningslogik Italien in i stormaktsförbundet. Cavours sträfvanden att få vara med vid behandlingen af den sjuke mannen äro ej så alldeles utan betydelse. Skulle det vara omöjligt, att en Napoleonsk koalition komme till stånd gentemot den på hvilken man nu i Tyskland med Ryssland arbetar, måhända framkallad, denna senare, af de Napoleonska bemödanden? Det är en storartad och djerf tanke, men är alldeles i Napoleonska stilen och efter Aboutska programmet, hvarföre man kan ega skäl tro på möjligheten af dess verkliga tillvaro. Man läser i Morning Post följande reflexioner angående det märkvärdiga bref från kejsar Napoleon till grefve Persigny, hvars innehåll vi i går meddelade: Det är alltid angenämt att från en granne emottaga vänskapliga försäkringar, isynnerhet då det står i dennes makt att bevisa sina tänkesätt genom handling. Om våra underrättelser ej äro oriktiga, har nyligen ett bref blifvit emottaget 1 London, hvilket ovilkorligen måste helsas med glädje af hvarje engelsman, som blir bekant med dess innehåll. En allvarlig önskan att komma i förbund med oss, förenad med den mera praktiska begäran, att viiltalien och Syrien skulle åstadkomma en gemensam politik, äro ämnen värdiga vår uppmärksamhet, isynnerhet, som i Orienten Ottomanska rikets upprätthållande i dess oberoende och integritet, samt i Italien afstående från och forhindrande af hvarje främmande intervention äro grunddragen till den politik, hvilken föreslås såsom både klok och önskvärd. Om vi härtill lägga det vi hafva skäl att förmoda, att uppriktiga och öppna försäkringar angående naborikets land och sjöstridskrafter utgöra en del af detta dokument, måste man erkänna, att dess vigt knappast kan öfverskattas. Den tanke, som synes hafva föresväfvat författaren och hvilken, efter hvad vi höra, ofta framhålles i dokumentet, är bevarandet af Europas fred, utvecklingen af Frankrikes kommersiela resurser samt upp