men då konungen eger rätt att före ständernas sammankallande och utan deras hörande ingå och afsluta nästan efter eget behag förbund med utländska makter, hvilka ju kunna vara — Om man än eger orsak att tro, det så ej gerna blir förhållandet, ehuru vi likväl i Gustaf IV Adolf ega exempel derå — af nationen ansedda såsom fiendtliga, så kunna ständerna sålunda råka i den mest obehagliga och svåra belägenhet. Konungen är nationens representant i utlandet, hans ingångna förbund har äfven folket ingått och kan ej draga sig ur spelet på annat sätt än med att uppsäga sin konung tro och lydnad. Eger konungen i stället omkring sig sitt statsråd, så har folket, då konungen sjelf är oansvarig, i hans rådgifvare personer att hålla sig till för fattade för folket vidriga beslut. Denna konstitutionela ansvarighet är i de flesta fall betryggande. Men en sak så klar, så tydligt i dagen för alla liggande, har af presteståndet — förkastats. Det tjenar till intet att ånyo framhålla det absurda uti att vissa beställningar, såsom regements-läkare — teknologiska lärare — m. m., ej fått öfvertagas och skötas af andra personer än de som bekännt sig till statskyrkan eller den rena evangeliska läran. Lyckligtvis är den tid förbi, då man, i likhet med spärrningsvännerna mot koleran, ansåg det nödvändigt att med alla möjliga förordningar spärra sig mot andra trosbekännare, befarande sig kunna af dem bli smittad. Man finner nu, att den som fruktar det hans tro kan bli rubbad genom hans samvaro med bekännare af annan tro, är som ett rö i öknen ach hans tro ej lefvande, ej med sina rötter fästad i hjertats innersta. Det har endast varit presteståndet förbehållet, att uti en större utsträckning af rättigheter för andra trosbekännare se någon fara, hvarföre äfven dess ögon varit höljda af täckelse för dessa trosbekännares för landet och de enskilda nyttiga egenskaper. Presteståndet har törkastat förslaget. Alla, som sätta något värde på menniskans rätt och frihet, ha redan för länge sedan insett och äfven uttalat, huru oriktigt, nästan åt mannamån lutande förbudet för moisaiska trosbekännare att deltaga i riksdagsmannaval varit. Det tyckes väl ej vara mera än rätt och billigt, att dessa trosbekännare i likhet med andra äfven få ntse de personer, som skola, i det de representera deras kommun, äfven representera dem. De invändningar som gjorts att judarne utgöra ett slägte alldeles afskildt från de öfriga inom samhället, äro, tro vi, falska; men skulle så vara, är det säkert, att vi kunde tillskrifva oss sjelfva orsaken, då vi ständigt afstängt oss för dem. Slutligen inseende oriktigheten häri, har man litet hvar börjat efter dess rätta förtjenst uppskatta denna stams arbetsflit och flere medborgerliga dygder. Ensamt preståndet har, starkt i sin konservatism och fast i sina logiska, men på falska premisser hvilande och derföre äfven sjelfva falska slutledningar, ej velat godkänna förslaget. På samma sätt med förslaget om mosaiska trosbekännares rättighet att utväljas till jurymän, hvilket förslag dock föll vid omröstningen inom utskottet. Då man funnit sig vid våra riksdagar, tillfölje af det kära ståndsintresset, icke kunna lyckas att på en gång genomdrifva en fullständig representationsreform, har man inslagit den kloka utvägen att uppspäda stånden med fremmande elementer och såmedelst småningom undergräfva ståndsintresset. Borgareståndet mottog sjelft med öppna armar den erbjudna förstärkningen, nu snart tyckes det som bondeståndet skulle nödgas taga förstärkning, — återstå adeln och presteståndet. Dessa båda privilegierade stånd veta nogsamt, att de genom att maka på sig snart skola göra anspråken mot dem högre och vigtigare. De sluta sig derföre kompakt tillsammans, för att afvärja fienden; men gåfvor och gengåfvor vara längst, och derföre trän