Kröningen i Norge. (Från Red:s korresp.) Trondhjem den 27 Juli. Att vara kröningskorrespondent är a fylla sitt hufvud med tankar på kröningsman lar, kronor, spiror, äpplen och släp — fasti jag tror att det är släp alltsammans. Me man måste derhän en gång i denna kungei tid och derföre har Trondhjem redan tvätt och putsat sig till festen, lika kokett so en medelåldrig enka, hvilken föresatt sig a ovilkorligen vinna sig en ny man. Trondhjem är en gammal stad, nästan e gammal matrona, och har inom sina mur: hyst månget krönt hufvud. Hennes gardero är något gammalmodig. Gumman vill likv: ej synas för det unga konungaparet vara e er sin tid, och har derföre skarfvat, tråckla omsytt och renoverat på alla sina herrlighe er, så att vi i långliga tider stått i rök oc lam, alldeles som i julveckan på de gaml orestgårdarne å landet. Isynnerhet har ma vårdat sig om vår åldriga domkyrka, hvar nånga remmnor och brister ingifvit verklig arhågor. Det kan, om man så vill, ligga en vis betydelse i det arrangement man gjort, d nan anordnat att förnämsta ingåvgen till kyr an blir genom den å vestra sidan varand uinen. Somliga skaka på hufvudet deråt oc örmena det vara oriktigt, att så der lägg mn dödskalle midt framför den nya regerin sens vagga, andra återigen se deri ett sär jeles lyckligt omen och förutspå, att likason jen unge konungen ingått genom ett sönder rutet, till ruin lutande skandinaviskt vapen us, så skall han utgå genom en ny, århun a a RE RE a a ss