— Aldrig, Henrik, aldrig! — Då måste vi skiljas, Diana! Fröken dAumont dolde i händerna sitt hufvud, hvilket omgafs liksom med en ram af de blonda, till hälften lösgjorda lockarne, hvilka i rika vågor nedföllo på hennes runda axlar. — Min Gud, haf medlidande med mig! utropade hon med en ton af den djupaste förtviflan; jag tror, jag blir vansinnig! Grefve de Bernac syntes djupt rörd af det uttryck af smärta och lidande, hvarmed dessa ord uttalades. Han insåg, att denna fina och ömtåliga varelse uttömt sitt mod och sin styrka, och att en dylik scen skulle, om den förlängdes, kunna krossa henne. — Diana, sade han och sökte gifva sin röst ett uttryck af den hängifnaste ömhet; Diana, lugna er! Var stark! vi behöfva båda styrka. — I himlens namn, talal svarade den unga flickan, samlande sina sista krafter. Hvarföre måste vi afstå från hvarandra? Hvarföre skulle jag behöfva fly med er? — Derföre att inom tvenne dagar ett pris skall vara satt på mitt hufvud; derföre att jag, inom två dagars förlopp, skall bli förföljd, efterspanad fångad och kastad i djupet af ett fängel