— Diana, hvad jag säger, är sannt, och det är denna sanning, som krossar mitt hjerta. Diana betraktade den unge mannen med en skarp, frågande blick, derpå utstötte hon ett skri och föll tillbaka i stolen. — Åh! snyftade hon, ni älskar mig då icke mera I RE XX. En statsfånges medbrottsling. Grefve de Bornac kastade sig för den unga flickans fötter och slingrade sin arm kring hennes smärta lif, hvilket böjde sig under sorgen, lik en fin blomstängel, då stormen rasar öfver jorden. — Icke mera älska er, Diana! utropade han passioneradt; icke mera älska er! Ah, säg icke så! tänk icke ditåt! Icke mera älska er, så skön, så ung, så förtjusande! men det skulle ju vara ett brott, Diana! Jo, jag älskar er med hela kraften i min själ och mitt hjerta! Jag älskar er såsom fogeln älskar rymden, såsom blomman ilskar daggen, såsom lejonet älskar ödemarken, kortligen, såsom man älskar allt som ger lif och lycka, och det är just derföre att jag älskar er så högt, Diana, som jag känner mitt mod svigta, ty jag måste afstå ifrån er! Då Diana hörde dessa ljufva ord ljuda i sitt