skapet utefter Ebros strömfåra. Bakom de bruna kullar, som begränsa floddalen, höjde sig högre berg, det ena bakom det andra. Två spetsiga toppar framträdde tydligt längst borta i nord-nordvest och det ryktbara SanMoncayobergets gigantiska massor begränsade synkretsen 1 söder, på ett afstånd af 25 eng. mil. Här hade astronomerna valt sin hufvudstation. Från Tudela såg det ut som om sjelfva toppen af berget under hela förmörkelsen varit insvept i moln. I öster höjde sig en molnbädd omkring 20 grader öfver horisonten och nordnordost visade sig en annan. För öfrigt var himlen klar och i det närmaste molnfri. Straxt efter tre kunde man tydligen se, huru den totala solförmörkelsen närmade sig från nordnordvest. Kl. 3 min. öfver tre mörknade himlen hastigt åt detta håll, under det att solskenet ännu med oförminskad glans strålade i sydost. Redan en minut derefter bredde sig öfver hela scenen en hemsk och spöklik rodaktig färgton, som en gång sedd aldrig kan förgätas. Klarast framstod den på den nakna marken vid mina fötter. Ljuset aftog nu hastigt; men, oberäknadt nyssnämnda rödaktiga glans, särdeles på lerkullarne, kunde jag icke förmärka någon ändring i trädens och landskapets färg. Fem minuter efter tre var den vestliga horisonten höljd i mörker och de tre spetsiga bergtopparne i nordvest hade försvunnit ur min åsyn; hvaremot de låga molnen i öster strålade klart med rödaktig glans i det reflekterade ljuset från den ännu icke förmörkade solen. I detsamma tycktes det som om klart fladdrande ljusvågor, den ena efter den andra, sänkte sig till marken, parallelt med min synlinea till solen. Då jag nu vände min blick uppåt, fann jag att solen redan försvunnit och att jag försummat tillfället att observera bildningen af coronan, Månans svarta skifva var redan omgifven af denna gloria; två stjernor strålade klart några få grader från solen och så präktigt var skådespelet deruppe, så herrligt skådespelet dernere, att jag ej kunde afhålla mig från att en liten stund vexelvis betrakta båda. Ett klart sken, af en i grönt och gult skiftande färgton, strålade från horisonten och molnbäddarne lyste i glödande glans. Skymningen var ej särdeles stark; skenet från coronan och solens på afstånd reflekterade och brutna strålar, gjorde det vida ljusare än vid det klaraste månsken. Man skulle utan svårighet kunna ha läst den finaste stil. Jag vände nu min uppmärksamhet på coronan. Den sträckte sig icke öfverallt lika långt ut ifrån solen; dess medelbredd motsvarade i det närmaste månskifvans radie; men här och der utgingo från densamma längre lysande strålar i skilda riktningar. Den längsta, som utgick vid pass 10 grader nedanför månskifvans östligaste punkt, var, så vidt jag efter förmörkelsens slut kunnat påminna mig, betydligt längre än månens diameter. Den stråle, som kom den nyssnämnda ss ThRana hvad Jag gämgar är samn4a 21 Au a