a Göteborg d. 1 Augusti 1860. Teater. I Måndags öppnades, efter att någon tid ha varit stängd, ånyo Nya Teatern af förut omnämnda artister från hr Stjernströms teater. Allmänheten mottog med lifliga bifallsyttringar de gerna återsedda gamla bekanta, och isynnerhet helsades hr Fredrik Deland med en stormande och ihållande applåd. I första pjesen Lektioner mellan äkta makar spelade endast hr och fru Pousette. Denna komedi är ett nytt species af detta efemera dagsländeslägte, hvarpå franska litteraturen är så öfverflödande rik, att den börjar bli fattig. Man får häri ånyo se några af dessa så ofta återkommande scener mellan äkta makar, der den ene ej är riktigt belåten med den andra. Här är det frun, som funnit att det poetiska doft, hvarmed hennes oerfarna fantasi slösat på hennes mans person, så småningom börjat försvinna, att han är en tvärvigge och den kallaste hr äkta man på jorden. Hon är en romansvärmande fru, som ännu endast dväljes inom en ideel sfer, öfver eller måhända rättare under lifvets prosa. Hon är en af dessa inbillningsrika qvinnor, som vilja se sina hjeltar inhöljda i fantasiens af förvirrade tankar och omöjligheter sammanväfda spindelnät. Deras hjeltar få hvarken äta, dricka eller ha skräddareräkningar; om de resa, så sker det utan pass och de behöfva blott sticka handen ned i fickan, der alltid gröptals diamanter ligga tillreds, för att dermed betala postiljonen; slott af någon obestämd arkitektur mottager dem vid slutet af resan och med blod skrifva de epistlar till sina sköna. Det är denna öfverspändhet, denna fruns försmak för inbillningens fantasmagoriska bilder, som mannen vill öfvervinna. Han skrifver några at dessa frasrika, men innehållslösa bref, hvilka så mycket smeka en svärmisk dams lilla jag, — den unga frun tror naturligtvis på en älskare, ja, det är ej utan att hennes hjerta börjar klappa hastigare — dock, o ve! illusionen förstöres, ty mannen yppar sig slutligen vara författaren af brefven, men den husliga friden återställes — och slutet blir efter önskan, d. v. s. godt. Fru Pousette hade den ingalunda lätta lotten, att framställa denna exceptionela fru, den lilla husmoderliga bortbytingen. Speleti rollen fordrar en särdeles fin nyansering och framför allt en naiv täckhet, för att ej föranleda åskådaren att tycka den goda frun vara alltför pjollrig och långtrådig. Vi tro ej att rollen passade för fru Pousette, som visserligen utvecklade behag deri, men dock ej det naiva behag, vi, som sagdt, skulle ha önskat. Hr Pousette var förträfflig, hans spel commeil-faut. Sedan denna lektion gått till ända, fingo åskådarne kasta en liten tittin hos de äkta parisiska arbetarne deruppe i vindsrummen, och att denna tittin var särdeles angenäm, hördes af de högljudda skratten och talrika applåderna. Hr Sandstedt och m:ll Rosendahl utveckla i denna lilla operett — God natt, granne! — ett sprittande lif, som rycker åskådaren med sig, och deras röster äro dessutom särdeles lämpliga för den glada, äkta fransyska musiken. Man gömmer det bästa till sist, heter ett gämmalt ordspråk, och det sista var Fred. Delands uppträdande som Konjander. Det fanns troligen ingen af de i salongen närvarande, som ej någon gång, måhända många gånger förut sett Hittebarnet af Blanche; men det oaktadt fanns, tro vi, ej någon, som förmådde hålla sig allvarlig vid anblicken ai den gamle, något rökige ungkarlen. Bifallsropen voro talrika. Då direktör Czapeks kapell redan förut